Jag har många härliga minnen från filmer från 80-talet. Det var ett härligt årtionde för såväl action och komedi som drama. Den mest ikoniska actionfilmen är förmodligen Die Hard.
John McTiernans klassiker har blivit något av en jultradition. Den sänds på TV varje julhelg och jag har sett den otaliga gånger vid det här laget. Det som slår mig varje gång är hur välskriven den är. Här finns inga döda eller meningslösa partier. Allt är där av en anledning: för att driva berättelsen framåt.
På 80-talet var det vanligt att ryssar porträtterades som skurkar i amerikanska filmer. Här är det i stället ett gäng tyska terrorister som står för motståndet, ledda av den briljante Alan Rickman som talar bra om än inte perfekt tyska. Ja, de pratar tyska också. Ibland.
Bruce Willis gör den härlige antihjälten med bravur, även om karaktärens brist på djup blir rätt uppenbart i uppföljarna. I den första filmen räcker det dock utmärkt.
En blandning av humor, spänning, bra dialog och ett välskrivet manus som hela tiden driver berättelsen framåt gör Die Hard till en ganska komplett film. Det blir varken onödigt blodigt eller tramsigt.
En rolig detalj som gjorde mina första möten med filmen extra roliga var den svenska textningen i den version som sändes på TV3 (som sände Die Hard nästan lika ofta som de sände Notting Hill). Den blev en behållning i sig.
Die Hard är 32 år gammal men känns faktiskt förvånansvärt fräsch än i dag, särskilt i jämförelse med de ofta halvtaskiga och trötta actionfilmer som produceras numera. Den tål att ses om även kommande jul, faktiskt.
Die Hard (1988): 4/5
Läs även:
Filmer som håller fortfarande: del 1
Instämmer. Även 2:an och 3:an har sin behållning men ffa pga valet av skurkar (tycker bägge filmerna är mycket bra ungefär första hälften för att sedan rasa neråt i tilltagande fart). Den ”högerextremistiske” överste Stuart och den östtyske ex-militären Simon (äldre bror till Alan Rickmans karaktär i första filmen) spelas mycket övertygande av William Sadler respektive Jeremy Irons. De är bägge ett slags sociopatiska mästerrånare precis som Rickmans Hans Gruber, men med något slags spår av sin forna övertygelse kvar likt utbrända fimpar i en askkopp eller så, åtminstone tycker jag mig märka det hos Sadler/Colonel Stuart som håller antikommunistiska föreläsningar både för sina män och för Bruce Willis antihjälte McClane.
Tycker nog ändå att Lethal Weapon med Mel Gibson & Danny Glover befinner sig ett snäpp över Die Hard (dvs den första filmen då).
Jag är lite svag för den tredje filmen, även om manuset var ämnat för en annan film än en Die Hard-uppföljare. Jeremy Irons är strålande (som så ofta).
Dödligt vapen? Jo, de är också bra. Lite mer lättsam action, förstås, men visst. Har dock inte sett dem nyligen.