I mars förra året slog jag till och köpte en Wii U. Lite oväntat, kanske, givet hur jag har sågat konsolen under dess livstid. Men eftersom jag är samlare och var nyfiken på ett antal av spelen till formatet tyckte jag att det var hög tid att dyka ned i dess utbud.

Det har blivit mer än jag först räknade med. Totalt har jag köpt över 30 spel till Nintendos lilla retrodoftande och kommersiellt misslyckade konsol. Den är en ful ankunge, ingen tvekan om det. Wii U är byggd runt Gamepaden, som är en rätt meningslös gimmick. Stor, plastig och med ett fåtal undantag tillför den inget spelmässigt. Ofta speglar den bara vad som händer på TV:n eller fungerar som karta, ibland är den helt svart. Det är som om Nintendo själva inte visste hur de skulle utnyttja den.

Själva konsolen känns nästan lite 90-tal jämfört med Xbox One och PS4 i såväl menyer som vad den erbjuder i form av tjänster. Visserligen finns här Eshop, och innan tjänsten avvecklades även chattfunktionen Miiverse. Men det är inte riktigt samma sak som Xbox Live, PlayStation Network eller för den delen Game Pass. Allt är gjort med en Nintendo-touch. Det är mer färgglatt och välkomnande, och givetvis finns det musik i menyerna, men det känns också gammaldags.

Jag har egentligen inte blivit överraskad av resultatet av min djupdykning i spelutbudet till Wii U. Utbudet är smalt men rikt på innehåll för den som gillar plattformsspel och barnvänliga titlar (uselt för den som gillar racing, FPS och action).

Nintendo pumpade ut egna titlar till Wii U men fick väldigt liten hjälp av tredjepartsutvecklare. Ubisoft, Sega, Warner Bros. och Activision tillhörde undantagen. Men ingen köpte Wii U för att spela Call of Duty eller Assassin’s Creed.

Nu är det dags att göra bokslut över året som gick. Det har varit ganska spännande att dyka ned i det Wii U haft att erbjuda. Jag har bjudits på få överraskningar men, som synes av omdömena nedan, spelat en hel del bra spel och fått ta del av ett antal lite annorlunda spelupplevelser. Fullträffarna är få, men överlag har framför allt Nintendos egna spel hållit en jämn och allmänt hög kvalitet.

***

Jag kopplar ur konsolen och ställer in den i glasskåpet bland övriga Nintendo-konsoler. Det har varit ett roligt år, nu lär det dröja innan jag plockar fram Wii U igen. 

Som avslutning på denna lilla resa kommer här mina tankar och omdömen om 20 utvalda spel, vilket är drygt hälften av de spel jag köpt till Wii U.

Jag har valt ut spel som varit exklusiva när de släpptes och i vissa fall fortfarande är det. Det handlar om allt från miserabla fiaskon till riktiga fullträffar. Och ja, det finns förstås fler spel som skulle kunna läggas till denna lista. Men nu blev listan så här.

Super Mario 3D World
Betyg: 8/10
Super Mario 3D World liknar nästan en samling partyspel med korta och festliga banor som tar slut just när de börjar bli roliga. Jag går tillbaka och kollar hur recensionerna såg ut och inser att 3D World höjdes till skyarna med betyg mellan 9 och 10/10. Så bra är det inte. Kontrollen är förvånansvärt oprecis för att vara ett Mario, och banorna väldigt ojämna i kvalitet. Men det är polerat och fullt av spelglädje, har smart bandesign och håller hela tiden ett bra tempo så att det aldrig någonsin blir enahanda. Någon smart användning av Gamepaden ser vi däremot inte till.

Stillbilder gör inte Donkey Kong Country: Tropical Freeze rättvisa.
Detta kan vara det bästa spelet till Wii U.

Donkey Kong Country: Tropical Freeze
Betyg: 9/10
Uttrycket plattformsperfektion må vara utslitet, men Donkey Kong Country: TF erbjuder verkligen just detta. Det är fartfyllt, det är sprudlande, det är utmanande. Musiken är värt ett eget kapitel. Jag spelade faktiskt om flera banor bara för att få lyssna till samma trallvänliga slingor en gång till. Få spel når denna nivå av charm samtidigt som det erbjuder en rejäl utmaning.

Sonic Lost World
Betyg: 7/10
Jag gillar att Sega vågade testa något nytt med Lost World. De cylinderformade banorna för tankarna till Super Mario Galaxy, men detta är inget plagiat. Sonic och Mario är trots allt väldigt olika i grunden. Problemen med att kontrollen inte riktigt hänger med, något som varit Sonics signum sedan han klev in i 3D, återkommer även i Sonic Lost World. Men det är oftast hanterbart, och banorna är både charmiga och känns rätt fräscha. Stort minus för urtråkiga bossar.

Wii Party U
Betyg: 4/10
Wii var partykonsolen framför andra, och detta tänkte Nintendo upprepa med Wii U. Reggie Fils-Aime ansåg att de behövde lättillgängliga spel för casualpubliken. Wii Party U var onekligen tänkt som ett sådant. Tråkigt då att partyspelen är så erbarmligt trista och infantila. Kanske är detta kul för en publik som egentligen inte är så intresserad av seriösa spel. För alla andra är det i det närmaste en förolämpning.

Nintendoland
Betyg: 5/10
Vad Wii Sports var för Wii skulle Nintendoland bli för Wii U. Detta var Nintendos uttalade ambition, och det förklarade varför det släpptes så få spel under de första månaderna. Alla skulle ju vara fullt upptagna med Nintendoland. Spelet är i praktiken ett slags introduktionskurs till konsolen Wii U och dess Gamepad och bjuder på ett antal minispel som är roliga i ungefär fem minuter eller så.

The Legend of Zelda: Breath of the Wild
Betyg: 8/10
Jag ska omedelbart medge att jag inte tillhör de största fansen av Zelda. Jag har försökt komma in i serien men aldrig lyckats. Såväl Twilight Princess som The Wind Waker HD var spel jag gav upp av ren tristess. Breath of the Wild är dock lite annorlunda genom sin stora, öppna värld som erbjuder ett nytt sätt att spela. Inledningen är nästan magiskt vacker och när Link alldeles i början springer fram till en klippkant och blickar ut över Hyrule tappar även jag andan. Jag är däremot inte alls lika övertygad av striderna, som känns gammaldags.

Devil’s Third
Betyg: 3/10
Tomonobu Itakagi har enligt egen uppgift slutat som spelutvecklare. Hans sista konsolspel blev knappast en värdig avskedspresent från någon som gett oss klassiker som Dead or Alive 3 och Ninja Gaiden. Devil’s Third är ett actionspel i tredje person som ser ut som ett PS2-spel och helt saknar charm. Det kan inte kallas annat än själlöst, och det förbryllar att Itakagi med så stor erfarenhet av högkvalitativ action lät sig bli inblandad i denna smörja där varje enskild beståndsdel är pinsamt dålig och helheten ger magknip.

Yoshi’s Woolly World
Betyg: 6/10
Om man ska vinna titeln gulligaste spel till en konsol fullproppad med just gulliga spel, varför inte göra det med garn? I Yoshi’s Woolly World är allt du ser gjort av garn, och det är bedårande vackert och rart. Dessvärre saknas utmaning här, vilket gör det hela mer till en lunchpromenad än ett roligt spel. Möjligen kan det dock attrahera de lite yngre spelarna eller bara den som gillar att titta på något sött.

Super Smash Bros. for Wii U
Betyg: 7/10
Vid sidan om Mario Kart har Super Smash Bros. alltid varit spelet som samlar folk framför TV:n i Nintendos värld. Så även här. Det är kaotiskt, det är snabbt, det är galet. Smash Bros. är däremot inte ens hälften så roligt ensam, vilket drar ned betyget något.

New Super Mario Bros. U
Betyg: 6/10
Wii U hade inget 3D-Mario till lanseringen. I stället var det ännu ett 2D-spel i New-serien. Här finns inget att överraskas över. Allt känns tvärtom ytterst välbekant, och inte på ett särskilt underhållande sätt. New Super Mario Bros. U är för all del ett habilt Mario-spel, men det känns som en lat kopia och är svårt att bli särskilt upphetsad över.

Captain Toad: Treasure Tracker
Betyg: 7/10
Det som började som små bonusbanor i Super Mario 3D World utvecklades till slut till ett helt eget spel när Nintendo behövde fylla den tämligen tomma utgivningskalendern till Wii U. Captain Toad: Treasure Tracker står dock på egna ben. Det är vare sig långt eller storslaget, men ett helt OK tidsfördriv med den där patenterade Nintendo-känslan.

Mario Kart 8
Betyg: 8/10
Jag har en personlig favorit bland kartracers: Sonic & All-Stars Racing Transformed. Men den stora spelaren där ute är utan tvekan Mario Kart 8, som var det näst bäst sålda spelet till Wii U och nu skördar enorma framgångar även på Switch. Jag kan förstå varför. Grafiken, bandesignen och den rena glädjen här är svår att ignorera. Det är lite för lätt för min smak, men charmfaktorn är på topp och roligast är det förstås ihop med andra.

Xenoblade Chronicles X
Betyg: 7/10
Det framgick nästan omedelbart att Wii U, precis som Wii, inte var ett kraftpaket utan snarare låg en generation efter konkurrensen. Det är därför nästan svårt att tro att Xenoblade Chronicles X är ett Wii U-spel, det är nämligen både stort och snyggt. För den som är beredd att investera hundratals timmar i detta JRPG går det knappt att få mer spel för pengarna. Jag tillhör inte riktigt den målgruppen.

Bayonetta 2
Betyg: 8/10
Uppföljaren till Bayonetta är en högupplöst, färgsprakande och, måste sägas, rätt galen historia med gameplay i fokus hela vägen. Glöm den obegripliga storyn, glöm den ostiga dialogen, här handlar det om att besegra fiender på de mest spektakulära sätt i ett rasande tempo. Tempot är emellanåt så högt att jag blir lätt utmattad. Även den som inte skriver kärleksförklaringar till japanska spel – Bayonetta 2 känns väldigt japanskt – har något att hämta här. Det är sexigt, det är snabbt, det är underhållande action från början till slut. Det är en fest för både ögon och trycktokiga fingrar. Försöket att implementera touchkontroll i striderna med hjälp av Gamepadens skärm är beundransvärt men faller dessvärre platt eftersom tempot är för högt för kameran att hänga med.

The Wonderful 101
Betyg: 5/10
Få spel fick så många ryggdunkningar och rekommendationer på vissa spelforum under 2013 som Platinum Games The Wonderful 101. Fansen var envisa. Det är inte helt lätt att begripa, för även om det finns en hel del roliga idéer här är kontrollen så oförlåtande och ointuitiv att jag ledsnade snabbt. Det sålde uselt till Wii U, men nu när spelet är på väg till Switch ska det bli intressant att se om det lockar fler. 

Pikmin 3
Betyg: 7/10
Pikmin
blev en älskad serie till Gamecube och fick en uppföljare i krispig HD till Wii U. Pikmin 3 blandar strategi, utforskning och strider på ett ganska förnämligt vis. Miljöerna är vackra och ger verkligen känslan av att vara en insekt i en värld för jättar. Det kräver att man har både förmåga till överblick och snabbhet för det kan lätt bli kaotiskt och kännas lite utom kontroll. Förvånande nog revolutionerar inte Gamepaden hur Pikmin 3 spelas jämfört med på Gamecube. 

Att dänga zombier i huvudet i Buckingham Palace är roligt på Wii U.

Zombi U
Betyg: 7/10
Jag tvekade lite om denna titel skulle läggas till här eftersom spelet portades till PS4 och Xbox One redan 2015. Men eftersom jag spelat det en hel del, fick det följa med. Zombi U var en lanseringstitel och stack verkligen ut från den i övrigt barnvänliga repertoaren. Gamepaden används på ett fiffigt sätt som dels underlättar men också gör spelaren mer sårbar i vissa situationer. Det är fult som stryk och har fantasilösa strider, men Londons nedgångna miljöer, ljudbilden och den täta atmosfären gör ändå detta värt att uppleva.

Super Mario Maker
Betyg: 8/10
Många har nog tänkt tanken hur det skulle se om de själva fick skapa en egen bana i Super Mario eller Sonic. Nintendo erbjuder just detta i Super Mario Maker. Det är enkelt, fiffigt och intuitivt. Gamepaden kommer förstås till utmärkt användning. Jag är månne inte den mest kreative när det kommer till att skapa banor i Svampriket, men roligt har jag ändå.

Star Fox Zero
Betyg: 5/10
Ett av de mest efterlängtade spelen till Wii U var ett nytt Star Fox. Det fansen fick var inte riktigt det många drömt om. Star Fox Zero både känns och ser gammalt ut. Mitt största problem med spelet är kontrollen. Än en gång har ett spel blivit sämre av att behöva anpassas till Gamepaden.  

Project Zero: Maiden of Black Water
Betyg: 7/10
Det femte spelet i Project Zero-serien (eller Fatal Frame som den mer passande heter utanför Europa) bjuder på ett väldigt klassiskt och nästan 90-talsdoftande skräckäventyr. Konceptet med att bekämpa spöken med en kamera känns som gjort för Gamepaden. Men det fungerar långt ifrån perfekt då kontrollen är så seg. En annan bov är kameran som inte alltid hänger med, vilket ihop med seg kontroll skapar uppenbara bekymmer. Gameplay är repetitivt, och i slutändan är det stämningen som räddar Maiden of Black Water från platt fall. Trevligt dock att vi i Europa fick en samlarutgåva till skillnad från USA som inte ens fick en fysisk release.

Mörkt men inte alls särskilt skrämmande.

(Visited 1 322 times, 1 visits today)