Efter några fadäser och misslyckade försök att köpa en Wii U slog jag slutligen till på det säkraste sättet: i butik. En begagnad konsol och ett spel fick det bli. Att handla på GameStop är sällan en bra affär, men man vet åtminstone vad man får och jag värnar faktiskt om den lokala butikens överlevnad (även om jätten GameStop lever farligt just nu).
Även om det inte var den billigaste lösningen kändes det skönt att få det överstökat efter alla turer med opålitliga säljare som antingen skickar konsolen till fel adress eller beslutar sig för att sälja till någon annan i sista stund.
Syftet med att köpa en död konsol kan man fundera ett slag över. För Wii U är verkligen stendöd. Det släpps inga spel till den längre och Nintendo har till och med avvecklat onlinetjänsten Miiverse. Främst handlar det för min del om att få spela några intressanta spel jag missat men också att ha konsolen i samlingen. Wii U spelar även Wii-spel, vilket är praktiskt. (Bakåtkompatibilitet gillar vi!)
Wii U är ett tråkigt kapitel i Nintendos annars så framgångsrika historia. Efter succén med Wii var vi många som trodde att det nog bara inte kunde gå fel. Men det kunde det. Wii U som koncept var feltänkt från början, och det blir så tydligt nu när alltfler av Nintendos spel portas över till Switch och säljer mycket bättre, att huvudproblemet som Wii U led av var att konsolen som sådan var ointressant för de flesta. Det var inte spelen det var fel på i första hand, även om de var alldeles för få och variationen på tok för bristfällig.
Wii U kändes i vissa avseenden antik redan när den visades upp. HD-grafik, ja, men prestandamässigt jämförbar med gamla PS3 och Xbox 360. Ingen genomtänkt onlinelösning. En förvirrande stor handkontroll med skärm som väldigt sällan visade att den hade något egentligt syfte annat än i teorin. Men Gamepaden och konsolen förblev oskiljaktiga. Det går inte att ha den ena men sakna den andra.
Hela Wii U-konceptet är byggt runt tanken på assymetriskt spelande, det vill säga att en spelare upplever något annat på en egen skärm medan övriga följer vad som händer på TV:n. Idén i sig är inte så tokig, men Nintendo lyckades med några få undantag aldrig visa att den var värd besväret med Gamepaden. Något stöd för flera Gamepads fick vi inte heller.
Mina intryck av en drygt fem år gammal konsol som är död och begraven sedan länge är delade. Jag har spelat på Wii U tidigare, men nu har jag haft möjlighet att sitta med den dag efter dag och se alla dess skavanker och men också dess styrkor.
Det första som slår mig är hur ”Nintendo” konsolen känns. Från de gammaldags Wii-inspirerade menyerna med dess musik och ljudeffekter till spelutbudet som till stor del består av barnvänliga titlar. Det andra är att spelen faktiskt ser bra ut. Inte fantastiska, men bra. Wii U var aldrig en seriös prestandakonkurrent till PS4 och Xbox One. Nintendo hoppades att sättet som spelen spelades på skulle locka. Men spel som Yoshi’s Woolly World, Mario Kart 8 och Super Mario 3D World ser alla bra ut, och i Breath of the Wild blir jag faktiskt lite imponerad vid något tillfälle.
Gamepaden är en förfärlig handkontroll men en bra fjärrkontroll för att bläddra i menyer med. Jag har svårt att spela längre stunder med den. Ganska omgående insåg jag att jag behövde köpa en Pro Controller för att kunna få en angenäm spelupplevelse.
Mario Kart 8 är svårt beroendeframkallande, även om jag av nostalgiska skäl alltid kommer föredra Sonic & All-Stars Racing Transformed. Zombi U är en bekant upplevelse tack vare att spelet portades till PS4 och Xbox One (recenserat här) för några år sedan. Det är ett av ganska få spel som gör något spännande av Gamepadens skärm, och även om det är ett fult spel med enformiga strider har det en atmosfär och spänning som håller mig klistrad.
Ett annat Ubisoft-spel, Rayman Legends, var ursprungligen tänkt att vara Wii U-exklusivt, men Ubisoft tänkte om när konsolen fick kalla handen av konsumenterna. Det släpptes till slut till Nintendos konsol och visst märks det att det är designat för att spelas med Gamepaden. Jag har sedan tidigare Rayman Legends till PS Vita, PS4 och Xbox One, men det är bäst på Wii U tack vare den stora skärmen. Utan tvivel ett av de bästa spelen på formatet.
Sonic Lost World överraskar.
Donkey Kong Country: Tropical Freeze betraktas av många som ett av de bästa 2D-plattformsspelen någonsin och jag kan förstå varför. Tempot är lite för lågt för min smak men det är mysigt, charmigt och förbaskat kul. Och, ska tilläggas, utmanande.
Sonic Lost World är ett av få exklusiva Wii U-spel som inte är utvecklat av Nintendo. Jag är positivt överraskad av det. Sega verkade bara göra en billig kopia av Super Mario Galaxy, men även om Sonic Lost World delvis lider av samma bekymmer som alla Sonic-spel lidit av sedan Sonic Adventure för 20 år sedan, känns det förvånansvärt nytt och fräscht. Upplägget med banor bestående av roterbara cylindrar är rätt unikt i Sonic-sammanhang.
Och så har vi förstås The Legend of Zelda: Breath of the Wild. Svanesången för Wii U som vann (typ) alla priser som fanns att vinna 2017. Zelda har aldrig fallit mig på läppen och det sävliga tempot och gammeldags upplägget imponerar inte.
Att spelet överöstes med 10:or går onekligen att ifrågasätta, men så är det med hype. Plötsligt är 9 i betyg en besvikelse. Utifrån det jag hittills spelat av Breath of the Wild kan jag konstatera att spelet definitivt har svagheter i både upplägg och fiendedesign. Det hindrar det däremot inte från att vara ett väldigt bra spel. Breath of the Wild är vackert, och det är ett häftigt äventyr som alla med en Wii U borde kolla in.
Yoshi’s Woolly World är gulligast i världen, men saknar utmaning.
Jag har hittills köpt närmare 20 spel. Allt från enklare partyspel som Wii Party U och Nintendoland till klassiska plattformsspel som Super Mario 3D World, Donkey Kong Country: Tropical Freeze och Yoshi’s Woolly World samt mer unika upplevelser som Pikmin 3, Splatoon och The Wonderful 101.
Dessa visar visserligen på en del variation men avslöjar också formatets begränsningar. Här finns nästan inga sportspel. Knappt ett enda ”riktigt” racingspel. Endast ett fåtal shooters.
Wii U hade således aldrig fungerat som exklusiv konsol här hemma. Däremot som ett komplement, men för detta var den hela tiden för dyr (Nintendo sänkte aldrig priset under 300 dollar). Wii U var långa stunder dyrare än Xbox One och var av det skälet aldrig ett seriöst alternativ.
Kontrasten blir särskilt stor när jag stänger av min Wii U (efter att ha haft väldigt roligt med många av spelen, ska tilläggas) och återvänder till hemmaplan. Jag startar min Xbox One och drar igång Forza Horizon 4. Det känns som att kliva in i framtiden. Grafiken, ljudet, allt känns som på en helt annan nivå. Då ska vi ändå minnas att det skiljer ett ynka år mellan lanseringen av Nintendos och Microsofts konsoler. Wii U är inte så gammal, egentligen. Ändå är intrycket att den hör en förfluten tid till.
Detta är dock inte enbart något negativt. När jag dagligen bytt från ett spel till ett annat har jag slagits av hur snabbt det går. Inga gigantiska uppdateringar. Inga långa, långa installationer som äter upp den tid du hoppats kunna lägga på själva spelet. I detta avseende känns Wii U retro på ett skönt sätt.
Wii U kommer inte bli någon långlivad konsol här hemma. Den kommer inte stå inkopplad i åratal framöver. Men det har varit trevligt att djupdyka i dess utbud och jag kommer fortsätta göra det under några månader.
Det märks att Rayman Legends utvecklades först på Wii U.
Det är den bästa versionen.