Det är uppföljaren till ett av de högst aktade och mest omtyckta spelen bland både spelare och spelpress någonsin. Samtidigt är det en av de mest polariserande uppföljarna i modern tid.
Naughty Dogs The Last of Us Part II är kompromisslöst och vågat. Redan några timmar in i äventyret blir det tydligt att samtidigt som detta visserligen är en uppföljare som bär samma DNA som föregångaren, ville utvecklarna göra något helt annat denna gång. De beslut som Naughty Dog har fattat är i vissa avseenden svårbegripliga och svårsmälta. Därav backlashen från många fans. Jag förstår den.
Naughty Dog hade kunnat berätta denna hämndhistoria utan att involvera karaktärerna från The Last of Us. Den hade kunnat utspelas i en vanlig värld i stället för den postapokalyptiska. Det hade fungerat. Nu valde de i stället att använda vår kärlek till Ellie och Joel som en sorts gisslan. En hävstång till något de vill uppnå. Jag kan ha synpunkter på det.
Med detta sagt är The Last of Us Part II något av det mest imponerande jag någonsin spelat vad gäller grafik, röstskådespeleri och miljöer. Här lirar Naughty Dog på en egen nivå i spelbranschen. Som om de inte redan bevisade detta med Uncharted 4.
Den fullständiga recensionen dröjer då jag måste spela detta kvälls- och nattetid.
