Välj en sida

Efter att ha tagit del av ett flertal recensioner var jag så pass tveksam till Days Gone att jag valde att vänta med att köpa det. Nu var det dags att slå till. Men hur bra är det egentligen?

Redan i inledningen sätts tonen. Days Gone är ett mörkt spel. Men tonen sätts också på ett annat sätt. Det blir genast uppenbart för både ögon och öron att detta är en kvalitetsproduktion. I allt från röstskådespel till grafik är Days Gone imponerande.

Så vad gör jag? Jag åker runt med min motorcykel, hamstrar, slår ut zombiebon (låt vara att de kallas ”freakers”) och tar olika uppdrag.

Days Gone är visserligen ett singleplayerspel, men detta är inte en 12-timmarskampanj som man kan klara av för att sedan ställa tillbaka spelet i hyllan. Även om Days Gone kan kallas storydrivet är upplägget ett helt annat än i säg Shadow of the Tomb Raider, God of War eller The Last of Us.

Detta är betydligt mer av öppen värld och handlar i hög grad om ren grinding, att utföra uppdrag åt olika läger för att vinna något tillbaka (inklusive tillit) och att samla, samla och samla bränsle och annat för att hålla motorcykeln vid liv och uppgradera den.

Det är just detta som får mig att ledsna lite efter ett tag. Jakten på bensindunkar och reservdelar är måhända realistisk (det vet alla som sett The Walking Dead), men särskilt underhållande är den inte. Om man kan inkludera fast travel skulle man faktiskt även kunna erbjuda en MC med orealistiskt stor tank.

Själva spelmomenten i sig är inte heller mycket att skriva hem om. De numera klassiska stealthsegmenten där man ska smyga i högt gräs eller bakom hinder, kasta flaskor för att avleda uppmärksamheten från några av fienderna så att man kan ta ut några andra med en snabb och tyst attack bakifrån, känns identiska med allt vi sett tidigare. De är inte dåliga, vi har bara sett det förr.

Det är motorcykeln som får Days Gone att sticka ut. I övrigt är spelet något som kanske hade känts fräschare och mer imponerande före 2013, när The Last of Us satte en ny standard för den post-apokalyptiska genren.

Till skillnad från karaktärerna i Naughty Dogs mästerverk är Deacon ingen huvudperson jag känner särskilt mycket sympati för.

Jag vill vidare för att få ta del av mer av storyn, som är både bra och berättad på ett intressant sätt, men för att komma vidare tvingas jag till så många halvdana sidouppdrag att jag får mjäll.

För mig är således Days Gone för långt. Det hade tjänat på att komprimeras till en betydligt kortare och mer späckad upplevelse än de över 30 timmar det nu ligger på. Då hade vi också fått färre av de inslag som dyker upp men aldrig återkommer, som om Bend Studios fick en idé och ville testa den bara för att, inte för att den skulle föra berättelsen framåt på något vis.

Roligast har jag när jag kämpar ned eller bara flyr undan fiender på motorcykeln. Men inte heller detta räddar Days Gone från faktumet att det är flera steg efter de bästa spelen i genren.

Så vi skulle landa på…

7/10

Deacon är ingen man vill bli osams med.
(Visited 49 times, 1 visits today)