Välj en sida

Det hundraåriga kriget, digerdöden och inkvisitionen. Det är ingen trevlig tid som skildras i A Plague Tale. Men bakom all död och elände finns en fängslande berättelse om två barns kamp för överlevnad mot alla odds. 

Två barn blir föräldralösa under våldsamma omständigheter. Storasystern Amicia tvingas ta hand om sin bror Hugo. De känner knappt varandra. Hugo är sjuk och har hållits isolerad. Nu tvingas de fly för att överleva. Med en vag uppfattning om vart de ska för att söka det som kan göra Hugo frisk ger de sig av.

I början är de tämligen hjälplösa med enbart sina ben som vapen mot inkvisitionen. Snart får dock Amicia tillgång till en slangbella och kan då även börja försvara sig själv. Med tiden kan slangbellan uppgraderas och det blir ett rent nöje att välja på vilket sätt jag ska ta ut soldaterna en efter en.

Ty det gäller att vara smart här. Att bli upptäckt betyder ofta en säker död, särskilt initialt. Därför handlar A Plague Tale i stora delar om att smyga sig förbi fiendeuppbåd. Amicia skyddar sin bror, men ganska omgående står det klart att de måste samarbeta för att överleva.

Stealthsegmenten är klassiska, eller om vi vill en rak kopia av bland annat The Last of Us. Kort sagt: kasta ett föremål för att locka bort en fiende, smyg sedan förbi. Men det är inte alltid detta fungerar, ibland behöver Amicia plocka fienderna en efter en.

Under resans gång träffar Amicia och Hugo på andra överlevare. Lucas hjälper henne att uppgradera slangbellan så att även tuffare fiender kan slås ut.

Genom att blanda olika kemiska substanser skapas nya vapen – allt från att slå bort fienderas hjälmar till att söva dem. Roligast är att klura ut vilken kombination som löser en unik situation bäst. Det finns sällan ett enda facit, och att experimentera är en del av behållningen.

Råttorna hålls på avstånd med ljus. Tyvärr brinner facklorna snabbt ut.

Den stora fienden i spelet är emellertid inte människor utan råttor. Likt en invaderade hord väller de fram och ockuperar hela fält och stadsdelar. Det enda sättet att bekämpa dem är med ljus, vilket gör tillgång till ljuskällor livsnödvändigt.

Råttorna kan också användas till ens fördel. Genom att släcka fiendens facklor går det att både slå ut dem och locka bort råttorna ur ens färdväg samtidigt. Andra fantasifulla sätt att tvinga råttorna åt sidan uppstår också, men ska inte avslöjas här.

Relationen mellan Amicia och Hugo är smått bedårande. Dialogen är på gränsen till infantil, men ack så passande eftersom det förmodligen är just så där en liten pojke och hans storasyster skulle prata med varandra. Även om jag ibland blir irriterad på Hugo när han springer iväg utan att tänka sig för, ger det berättelsen en realistisk touch eftersom det är just så barn gör.

Spelet är franskutvecklat och det går att välja franska röster. Min rekommendation är att göra det, för de engelska rösterna känns betydligt mindre trovärdiga. Det är dessutom en smula uppfriskande och bör höja koncentrationen för alla icke fransktalande.

A Plague Tale revolutionerar ingenting. Egentligen gör det inget nytt, men det lånar från andra spel på ett så pass klanderfritt sätt att det ändå känns som något helt eget. Pusslen är tämligen enkla och den artificiella intelligensen hos fienderna knappast imponerande. Men detta gör samtidigt upplevelsen lättillgänglig.

Ett exempel på något som Asobo har lyckats förträffligt med är tempot. Det är ingen enkel sak, många bra spel har trampat snett här. A Plague Tale är 17 kapitel långt, men det flyter på hela tiden. Jag blir aldrig uttråkad, mycket tack vare en skickligt berättad historia utan långa mellansekvenser eller sega transportsträckor.

Hugos och Amicias resa är en berättelse om syskonkärlek men också om ond bråd död. Detta är inget för den kräsmagade. Pesten dödade en tredjedel av Europas befolkning och nådde Frankrike 1348. Det märks i spelet.

Du kommer bevittna djur och människor som slukas av råttor. Hela fält av döda människor. Massgravar. Familjer som dukat under av pesten. Hängande lik som blivit fågelföda. Men all denna död är fonden för berättelsen, inte huvudpersonen. Det blir aldrig exploaterande.

Slutligen något om grafiken. Asobo har skapat ett riktigt vackert spel som möjligen inte är i klass med God of War och Horizon Zero Dawn i alla delar men inte kommer så långt efter. De medeltida miljöerna imponerar och ansiktsanimationerna är i sina bästa stunder strålande, om än lite ojämna. Framför allt ligger atmosfären lika tät som likstanken över A Plague Tale.

Jag är genuint och ärligt överraskad av det här spelet. Det hade flugit under min radar. När jag tog mig an det väntade jag mig ett bra äventyr, men inte så här bra. Inte så här komplett. Det jag får är en omvälvande resa som suger tag och likt en riktigt bra bok kan jag inte släppa taget förrän sista bladet är vänt. Det händer rätt sällan.

A Plague Tale: Innocence är något alla med intresse för smart berättade äventyr i tredje person bör kolla in. Det är också ett bevis för hur bra slutresultatet kan bli när varje simpel ingrediens är så omsorgsfullt tillredd som här.

 

+ En fängslande berättelse
+ Fantastiska medeltida miljöer
+ Starka huvudkaraktärer

+ Utmärkt tempo

– Anonym musik
– Något bristfällig AI

SLUTOMDÖME: SOM EN BOK DU INTE VILL SKA TA SLUT.

Betyg: 8/10

Format: PS4 (testat), PC, Xbox One

(Visited 105 times, 1 visits today)