Välj en sida

Jag vaknar upp tidigt. De flesta sover fortfarande. Jag tittar mig omkring. Det är disigt och dimmigt. Omgivningen runt lägret är som i ett töcken, så pass att jag nästan gnuggar mina ögon för att se bättre. Jag vet ännu inte vad jag ska göra denna dag, men jag vet att det beslutet ligger i mina händer.

Uppslukad. Så kan man beskriva känslan av att spela Red Dead Redemption 2. Efter att ha tillbringat en del tid med Rockstars västernepos inser jag att jag spelar det som ett slags upplevelse och mindre som ett spel.

Detta känns mer som en tillvaro än ett spel där jag förväntas gå från punkt A till B för att utföra X. Även om det i grunden är just detta jag gör, precis som i nästan alla spel. Skälet till att det inte märks är att Rockstar har skapat den mest levande värld vi någonsin fått nöjet att uppleva i ett spel.

Det går att vandra runt, prata med folk eller bara tjuvlyssna på vad de har att säga. I sig är detta inget unikt, men skillnaden är att dialogen här är avsevärt mer realistisk och omfattande än i något annat spel. Omgivningen reagerar på mina beslut och mitt beteende med kommentarer som känns oerhört realistiska.

Självfallet går det även att promenera till frisören eller ta en drink. Och spela poker, förstås. Faktum är att man bör gå till frisören efter ett tag om man vill se respektabel ut. Arthur blir med tiden smutsig och måste ta hand om inte bara sig själv utan också sin häst och sina vapen. Det hårda livet 1899 sliter kort sagt på såväl människa som djur.

I början är allt detta oöverblickbart. Det känns för stort, för detaljerat, för realistiskt för ett spel. Men ganska snart hittar jag in i de små detaljerna och inser att de faktiskt fyller sin egen roll i helheten. Och man måste faktiskt inte djupdyka i dem alla.

Allt eftersom jag tar mig längre in i Arthur Morgans berättelse funderar jag över om Red Dead Redemption 2 skulle kunna kallas 2010-talets version av Yu Suzukis Shenmue. Ryo Hazuki gör mycket. Han arbetar för att tjäna pengar, kan prata med vem som helst och han måste hem för att sova på kvällen. Men han varken klipper sig, byter kläder eller äter. En och anna Jet-Cola slinker visserligen ned, men inte för att han måste utan för att han vill.

I Shenmue fick jag ibland känslan av att leva mitt liv i 80-talets Japan. Jag spelade en dag i Ryos liv och gick och lade mig i spelet innan jag släckte lyset i mitt rum på riktigt.

I Red Dead Redemption 2 befinner jag mig i slutet av 1800-talets Amerika, men även här börjar jag komma in i något slags vardagslunk. Det är en märklig känsla. Jag befinner mig i spelet mer än jag faktiskt spelar det. Detta är en tillvaro, en vardag, mer än ett spel i den betydelse vi lärt känna det genom åren. Visst vill jag vidare i storyn, men jag kan lika gärna söka upp ett pokerspel och fördriva lite tid där. Precis som jag fördrev tid i arkadhallen i Shenmue.

Det ska sägas att allt inte är guld som glimmar. Långt ifrån alla uppdrag är jätteroliga, och hittills måste jag säga att sidouppdragen inte riktigt når dem i The Witcher III. Dessutom är det lite väl mycket tid som går åt att ta sig fram till häst. Ett mer utbyggt fast travel-system hade varit välkommet, för det blir ganska enahanda att rida efter ett tag. Även om det finns väldigt mycket att upptäcka där ute.

Trots denna kritik är jag oerhört imponerad av vad Rockstar har åstadkommit. Som en öppen värld-skeptiker hade jag rätt låga förväntningar. Inte på spelet utan på mina egna känslor för det. Jag trodde att jag skulle tappa intresset lika fort som för GTA V. Men det är något med västernvärlden som håller mig kvar. Karaktärerna och historien hjälper också till att hålla intresset uppe.

Trots min initiala skepsis är jag lite hänförd. Jag kommer troligen inte plöja ned hundratals timmar i Red Dead Redemption 2, även om det i slutändan inte ska uteslutas att det lär bli en hel del under året. I grund och botten är detta nämligen inte min sorts spel, men jag förstår varför många kommer att spela detta i ohälsosamma mängder. Och framför allt kan jag se storheten i att befinna sig i Arthurs värld, att leva i den.

Min far var tokig i den gamla västernmyten, såg filmer och plöjde böcker för att gotta ned sig i orakade mäns eskapader i nybyggarland. Böcker med titlar som Norrskenets män, Alaskakust och Lägereldar längesen. Det var berättelser om lycksökare som spottade i näven och tog sig an både vädrets makter och det karga landskapet för att överleva. Jag tänker att om min far levt hade han älskat att sitta bredvid och titta på Red Dead Redemption 2.

Precis som dessa berättelser ger Rockstar oss en nyttig påminnelse om dåtidens vedermödor och hur bortskämda och lyckligt lottade vi är i dag när i stort sett allt finns serverat. Det påminner oss också om att spel, i likhet med andra äldre medier, kan fungera inte bara som underhållning utan faktiskt också som en historielektion.

”Bus eller godis?”

(Visited 73 times, 1 visits today)