Det går sakta men säkert framåt. Nu har spelsamlingen fått sällskap av Mega Drive II och Mega-CD II. Vi insåg det inte då, men Mega Drive blev Segas höjdpunkt som konsoltillverkare. Med Mega-CD kan fallet sägas ha börjat, och det blev än skarpare av det floppande tillbehöret 32X.
Mega-CD var egentligen inte en jättetokig idé. Den släpptes redan i december 1991 i Japan men nådde inte Europa förrän i april 1993, vilket var väldigt sent eftersom alla vid det laget blickade framåt mot det som skulle bli PlayStation och Saturn. Nästa generation på riktigt.
Sega släppte en till Mega Drive, som i dag förmodligen hade kallats Mega Drive Slim. Följaktligen blev de även tvungna att släppa två olika Mega-CD. Sedan kom adaptern 32X och gjorde saken närmast komisk. Lägg därtill att Sonic & Knuckles kunde kopplas ihop med Sonic 3 och du fick ett veritabelt torn av Segas spel och tillbehör.
Det släpptes bra spel till både Mega-CD och 32X (där Chaotix är den guldklimp som samlare i dag suktar efter, men räkna med att få betala flera tusen kronor). Långt ifrån alla kom hit till väst.
Sega tyckte att de gav konsumenterna en genväg till CD-tekniken och den nya generationen. Men tillbehör till existerande hårdvara var inget som spelarna var nämnvärt intresserade av. Mega-CD var egentligen ingen totalflopp (32X får räknas till Segas kanske största felsatsning), men när nästa generation stod för dörren hade utvecklarna spritts över tre olika format. De ledsnade på Sega och valde Sony PlayStation. Av begripliga skäl.
För den som är sugen på att dyka djupare i spelutbudet till Mega-CD finns en hel del att finna med överraskande stor variation. Till varierande priser, kan tilläggas.
Mega-CD blir också en påminnelse om det vägval som Sega gjorde och vilka konsekvenser det kom att få för både företaget och hela branschen.
I tryggt förvar.