Hellblade: Senua’s Sacrifice var en speciell resa, mörkt som natten och med ett tema som inte var helt bekvämt. Efter sju år är uppföljaren här. Frågan är bara om det var en uppföljare vi behövde.

Senua’s Saga: Hellblade II var spelet som Microsoft valde att visa upp i samband med att de avtäckte Xbox Series X för fyra och ett halvt år sedan. Det verkade logiskt där och då. Det första spelet blev oerhört hyllat, och givet att uppföljaren fokuserar så mycket på grafisk styrka var det inte så märkligt att avtäcka spelet i samband med utannonseringen av konsolen.

Mycket har sagts om spelets grafik och det går att skriva under på alltsammans. Hellblade II är förmodligen det snyggaste spelet till Xbox Series X hittills. Det karga isländska landskapet är både vackert och avskräckande på samma gång. Hela miljön utstrålar en kompromisslös utsatthet. Därtill finns här bland de bästa ansiktsanimationerna jag har sett. Men Hellblade II är samtidigt ett spel som erbjuder en väldigt inrutad och linjär värld vilket, föreställer jag mig, gör det något mer hanterbart för hårdvaran. Detta är inte direkt Red Dead Redemption II.

Hellblade: Senua’s Sacrifice hyllades för hur Ninja Theory valde att tackla ett känsligt ämne som en kvinnas psykossjukdom. Det kändes unikt, annorlunda. Även om spelet aldrig föll mig personligen i smaken (jag kallade det mörkt, vrickat och enformigt) kunde jag uppskatta att det gjorde något eget.

Det som framför allt stack ut var hur Ninjas Theory arbetade med Senuas inre röster. Dessa pladdrade på nästan oavbrutet, men de hade viktiga saker att säga och kunde både hjälpa och stjälpa, ibland samtidigt i ett slags batalj i Senuas huvud.

Dessa röster är lika närvarande i uppföljaren, och här rekommenderas definitivt hörlurar. Jag skulle till och med hävda att Hellblade II är nästan ospelbart utan. Med hörlurarna på kommer rösterna och alla andra ljud betydligt närmare. Detta gör samtidigt att de blir mer påträngande och, rent krasst, utmattande. Men mer om det snart.

Ånej. Inte igen.

Mitt största problem med Hellblade II är att det är alldeles för självspelande. Visst, det är en interaktiv filmisk upplevelse, det visste vi redan innan. Men med ett så begränsat gameplay blir interaktionen alldeles för kringskuren, och detta tär på helhetsupplevelsen. Det finns inte så mycket interaktion att tala om här vid sidan om striderna.

Här finns både toppar och dalar. Jättarna tillhör definitivt topparna. När jag för första gången stiftar bekantskap med en jätte är det en skrämmande och lite omskakande upplevelse. Jätten är inte bara stor, den är rent ut sagt vidrig. Obehaget förstärks av att den verkar känna samhörighet med Senua mellan sina plågade vrål. Jättarna används som ett slags symbol för dåtidens mänskliga lidande, och detta görs tämligen väl.

Dalarna är desto fler. Pusslen från det första spelet är tillbaka, och det förvånar mig. De var inte roliga då och de är inte ett dugg roliga nu heller. Även om Ninja Theory har adderat några pussel är det ungefär samma upplägg. Det blir uppenbart att det inte är här studions styrka ligger. Pusslen puttar mig emellanåt till frustrationens gränstrakter, och det är en känsla jag inte vill uppleva i ett spel, allra minst ett kort storydrivet sådant.

När det är dags att slåss blir det tydligt att det inte har hänt så värst mycket här heller. Striderna är rudimentära och det sker väldigt lite utveckling längs resans gång. Precis som i det första spelet kan Senua ducka, parera och genomföra två olika attacker. Däremot kan jag inte använda omgivningen till min fördel. Det hade gått att göra mycket mer här för att fördjupa gameplay och få mig som spelare att känna mig mer delaktig.

Senua’s Saga: Hellblade II är ett mästerligt filmiskt verk i spelform. Men det är inte ett mästerligt spel. Långt därifrån, dessvärre. Det lilla gameplay som finns här är rudimentärt och funktionellt, och det är uppenbart att Ninja Theory har lagt fullt fokus på presentation och att skapa en filmisk upplevelse. Detta gör att spelbarheten blir lidande.

Jag funderar en del över Ninja Theorys vägval under detta projekt. Hellblade blev oerhört hyllat och inkasserade många fullpoängare. Kanske lät studion detta stiga dem lite åt huvudet. Hellblade II är nämligen kompromisslöst, och det är säkert helt enligt skaparnas vision. Jag tvivlar inte på att de har gjort precis det spel de ville göra, och det är ju fint att det är möjligt. Men jag undrar vem spelet egentligen är till för.

Spel för mig handlar inte om ångest, panik och obehag utan om underhållning. Visst kan spelmediet utvecklas genom starka spelupplevelser, även när de känslor som förmedlas är allt annat än trevliga. Men det måste finnas en mått av underhållning här för att det ska lyfta. Jag sätter mig ned med ett spel för att jag vill bli underhållen en stund, och här brister Senua’s Saga: Hellblade II.

Det är inget långt spel. Kanske runt sex timmar, och det går inte att dra ut på det mycket längre eftersom det nästan helt saknar utforskning. Ändå känns det längre än så och tog fler kvällar att ta sig igenom än vad som är brukligt för ett spel av denna längd. Orsaken är primärt spelets gameplay, eller snarare bristerna i det. Men det handlar också om att spelet är så oerhört mörkt och brutalt att det kräver pauser. Och, just det, rösterna.

Rösterna finns där hela tiden. De kommenterar allt, de upprepar sig, de säger uppenbara saker som inte behöver sägas. Jag förstår vad utvecklarna vill uppnå, för så här var det även i det första spelet och obehaget är säkert en del av poängen. Men det blir lite som att ha två femåringar inne i huvudet. För en småbarnsförälder som har barn i den åldern runt sig nästan all ledig tid är det ingen bekväm känsla. Det är, kort sagt, inte underhållande.

Jag går tillbaka och läser om mina tankar om det första spelet och inser att Hellblade II är likt. Väldigt likt. Därför kan jag egentligen inte kalla det för en besvikelse. Det är en rak uppföljare. Jag hade hoppats på mer utveckling och mindre upprepning, men det fanns egentligen aldrig något konkret som tydde på det.

Jag kan se framför mig att Ninja Theory härnäst gör ett skräckspel, för det obehag som de bitvis lyckas förmedla i Hellblade II visar att de definitivt har den kompetensen.

Jag hoppas att studion lämnas i fred att skapa det den vill. För trots att Hellblade II inte faller mig i smaken uppskattar jag att det släpps spel som gör något eget, som inte är som alla andra. Jag ser fram emot vad de ger sig i kast med härnäst.

+ Ljudbilden är nära nog magisk
+ Nextgen-grafik
+ Intensiteten

– Extremt linjärt
– Tråkiga pussel – igen
– Rösterna blir för mycket

– Bitvis nästan självspelande

SLUTOMDÖME: En kompromisslös resa som glömmer bort att underhålla.

Betyg: 6/10

Spelat på: Xbox Series X/S
Övriga format: PC

(Visited 102 times, 1 visits today)