Survival horror uppstod inte med Resident Evil eller Silent Hill. Det var Alone in the Dark som i princip uppfann genren redan 1992. Men först är inte alltid bäst, och det är denna svenskutvecklade nyversion av det första spelet en påminnelse om. Samtidigt är det ett kärt återseende.
Det börjar bra. Inledningen lyckas sätta tonen och väcka min nyfikenhet. Vi befinner oss i 1920-talets amerikanska söder. Miljöerna är vackra och de kufiga karaktärerna lätta att gilla.
Musiken gör sitt för att skapa en kuslig atmosfär när vi, efter att ha valt om vi vill spela som Emily Hartwood eller medföljande privatdetektiv Edward Carnby, kliver in i det stora huset Derceto, en sorts institution där personer placerats mer eller mindre frivilligt. Emily letar efter sin farbror Jeremy. Han förefaller ha blivit galen, och nu är han plötsligt försvunnen. Edward följer med som privatspanare. Han kan ju alltid vifta med pistolen om det behövs, tycker Emily.
Jag trivs ganska bra till en början när jag super in atmosfären och går runt och utforskar. Alone in the Dark känns gammalt men på ett bra och hemtrevligt vis. Man känner igen sig. Det är som att besöka en gammal bekant som ser precis likadan ut som han alltid har gjort. Jag hinner bli lätt nostalgisk och börjar hoppas att detta kan bli något riktigt bra.
Så snart det är dags att slåss, vilket det blir ganska tidigt, bryts tyvärr den illusionen något. Det visar sig att Alone in the Dark är gammalt även i detta hänseende.
Ganska omgående får jag erfara hur tafflig kontrollen är i strid. Att skjuta monster går an, även om Edward lägger på en akademisk kvart varje gång han ska ladda om och kameran ibland hamnar bakom huvudet på karaktären när jag siktar. Med förutsägbart resultat. Men som i de flesta skräckspel gäller det att spara på ammunition vilket gör melee-vapnen till ett måste. Dessa går att hitta lite här och var men går sönder väldigt snabbt, och min karaktär svingar vapnet som om han hade fobi för det vapnet är tänkt att träffa. Jag blir ofta inträngd i hörn, fastnar och dör. Jag kan ducka men saknar förmågan att knuffa eller sparka mig loss.
En gång i tiden var den dåliga kontrollen en del av skräckupplevelsen. Det är emellertid passé flera decennier senare, och en dålig kontroll är i dag endast skäl för frustration. Jag hade önskat en smidigare kontroll mer lik den i Resident Evil 4. Inte för att Alone in the Dark är lika actionpackat utan för att striderna närmast kräver ett bättre rörelsemönster.
Spelet är fullt av konstiga designbeslut. Ett sådant är att kastbara föremål inte går att spara utan endast kan kastas direkt när man plockar upp dem. Om man vill hålla i dem ett tag börjar karaktären hasa sig fram samtidigt som kameran zoomar in och begränsar synfältet. Varför? Fienderna kan befinna sig en bra bit bort.
Vissa av fienderna påminner om The Molded i Resident Evil 7. Därtill har vi mer krokodilliknande monster som sprutar något slags gift, flygande fiender och ett fåtal bossar. Alla är tämligen endimensionella och tråkiga och passar ofta dåligt i spelets miljöer vilket gör att skräckkänslan bryts vid första åsynen av dem. Det kan inte ha varit tanken.
Efter ett tag lär jag mig vad som krävs för att lyckas i stridens hetta, anpassar mig och får det hela att fungera. Då går det riktigt hyggligt. Striderna förblir spelets svagaste kort hela vägen in i mål, men Alone in the Dark är så mycket mer.
Styrkorna är atmosfären, miljöerna och utforskningen. Att lägga tid på utforskning är ganska belönande då man hittar både hemligheter och ammunition om man avviker från den givna rutten. Miljöerna är vackra och väldigt passande för den historia som Pieces Interactive vill berätta, och variationen är överraskande bra. Vi färdas från klassiskt korridorspring i Derceto till kloaker, mörka skogar och gamla tempel.
Även pusslen är trevliga, trots att de inte gör något vi inte sett förut. Detta sammanfattar egentligen hela spelet. Alone in the Dark vill inte bryta ny mark, tvärtom tassar det omkring i redan upptrampade stigar. En del görs kompetent, andra delar känns lite billiga. Bitvis lyser det igenom att detta inte är ett spel som utvecklats av ett team på 500 personer.
Jag ägnar mycket tid åt att springa runt och leta hemligheter. Känslan av osäkerhet finns emellertid inte riktigt här eftersom huset är närmast tomt på faror, vilket förbryllar mig. Det känns som ett tomt Resident Evil. Så fort man färdas in i de alternativa världarna i jakten på Jeremy är det däremot desto fler fiender att ta sig an. Dessa resor bidrar till riktigt bra och välkommen miljövariation.
Det finns också småsaker här som jag uppskattar. Att breven man hittar läses upp av olika röstskådespelare, exempelvis. Det är betydligt behagligare än att scrolla igenom textmassor på egen hand.
Alone in the Dark är en blandad kompott av gammal speldesign, taffliga strider, fina och atmosfäriska miljöer samt en någorlunda engagerande berättelse.
Det finns spel man vill ska vara bättre än vad de objektivt sett är, och det är lätt att höja sin lans för en underdog. Jag har hamnat där några gånger, och det är inte sällan en mindre titel eller ett spel utvecklat av en mindre känd utvecklare som man önskar framgång.
Alone in the Dark är bara delvis en sådan titel. För det finns definitivt fortfarande plats för den här sortens spel, och jag kan inte förneka att det har en inneboende charm och att jag hade roligt hela vägen in i mål. Samtidigt är svagheterna i spelets gameplay omöjliga att ignorera.
Det är tydligt att utvecklarna har en kärlek till grundmaterialet. Den som spelat originalet kommer le igenkännande åt både stora saker och små detaljer. Själv har jag inte den starka relationen till det första spelet men gillar ändå mycket av det som serveras.
Nytolkningen av Alone in the Dark är ett spännande storydrivet äventyr som blandar klassisk pussellösning och uppnystandet av ett mysterium med rudimentär kontroll och atmosfäriska miljöer.
Vissa delar, primärt striderna, håller tillbaka upplevelsen från att vara i klass med Resident Evil och Silent Hill. Detta är förmodligen inte den ultimata comebacken, men det är det bästa Alone in the Dark vi har fått sedan det allra första spelet för över 30 år sedan. Det säger ändå något.