Runt millennieskiftet var Sega tänt på alla cylindrar. De spottade ur sig spel som inte bara var fantastiska utan också vågade, fräcka och unika. Alla blev inte kommersiella framgångar, om vi uttrycker det försiktigt. Knappt något spel till Dreamcast blev det. Men Sega var en underdog som förmodligen kände sig tvungna att ta risker för att synas och höras mot giganter som Sony och Nintendo. Just därför tror jag att åren runt det nya millenniet ses tillbaka på med så nostalgiska Sega-ögon.
Smilebits Jet Set Radio var ett av de där spelen som var för bra för att glömmas bort men ändå, i likhet med konsolen det släpptes till, brann intensivt men ack så kort. Efter en uppföljare till Xbox lades franchisen i träda.
Sega orsakade kontroverser när de marknadsförde spelet i San Francisco samtidigt som stadens borgmästare drev en kampanj om att bekämpa klotter. Detta var det kaxiga Sega som jag växte upp med och kom att älska. Bomb Rush Cyberfunk är en spirituell uppföljare till Jet Set Radio. Men det är mer än så. Om indieutvecklarna Team Reptile hade varit ett band hade Sega kunnat stämma dem för plagiat. Så likt originalet är Bomb Rush Cyberfunk.
Cel-shading var ett nytt koncept år 2000 och gav Jet Set Radio en ganska unik look. I dag reagerar vi inte så mycket för hur Bomb Rush Cyberfunk ser ut, men det känns ändå tillräckligt speciellt för att få den där egna identiteten och auran. Den här sortens spel släpps inte varje vecka.
Vi axlar rollen som den legendariske grafittikonstnären Faux som i spelets inledning tappar huvudet. Bokstavligen. När vi efter en dramatisk sekvens är tillbaka har Faux fått ett rött robothuvud och bytt namn till Red. Så löste sig det problemet. För att kunna få tillbaka sitt huvud slår han följe med gruppen Bomb Rush Crew. Målet är att ta över New Amsterdam från konkurrenterna och därigenom se till att Red blir Faux igen.
Berättelsen är precis så skruvad som jag väntat mig, men det är knappast för storyn jag spelar detta. Den känns mest som en ursäkt för att åka runt och göra tricks och, framför allt, tagga ned områden i kampen mot rivaliserande gäng.
I grunden går Bomb Rush Cyberfunk ut på samma sak som Jet Set Radio men spelmässigt är det ett slags blandning mellan originalet och uppföljaren Jet Set Radio Future. Det lånar inslag från dem båda, fokus på större områden gör det dock något mer likt Future.
Det finns ett antal förbättringar som står ut. Kontrollen är mer följsam, i synnerhet när man ska göra sitt verk. På Dreamcast målade man genom att snurra den enda analoga styrspaken fram och tillbaka vilket blev tröttsamt och bökigt vid de mer avancerade målningarna. Här målar vi genom att dra styrspaken till en specifik punkt i ett förutbestämt mönster, vilket är en klar förbättring.
Kontrollen är också bättre när jag åker omkring på min skateboard eller inlines, och detta är viktigt eftersom Bomb Rush Cyberfunk handlar mycket om att ta sig framåt och uppåt på plattformar för att nå de till synes omöjliga platserna. Inlärningskurvan är ganska flack i början, men spelet blir snart alltmer utmanande.
Den kanske största behållningen i Jet Set Radio var det alltmer besinningslösa våldet från den koleriske polischefen, som med allt från fallskärmsjägare till stridsvagnar försökte fånga alla som klottrade ned hans fina stadsdel. Där blev det ofta lite för hektiskt för den begränsade kontrollen.
Tyvärr börjar även Bomb Rush Cyberfunk fallera lite så snart det är dags att slåss. Striderna mot polisen är enahanda och känns oprecisa, och tyvärr är bossfajterna inte särskilt underhållande heller. Som bäst är Bomb Rush Cyberfunk när jag får åka runt och utforska, göra tricks, hitta gömda passager och bara supa in atmosfären. Det ska inte uteslutas att mina nostalgiska känslor för vad jag (åter)upplever påverkar omdömet, men för mig finns något väldigt befriande över att bara åka omkring och vara.
Jet Set Radio hade ett fantastiskt soundtrack och lika överraskande som glädjande är mannen bakom mycket av musiken där, Hideki Naganuma, tillbaka med nya alster här. Vi bjuds således på breakbeat, hihop och electro-funk i en salig blandning. Soundtracket når kanske inte höjderna i Jet Set Radio, och är egentligen inte riktigt min kopp te, men det är så pass välkomponerat och passande för vad som utspelas på skärmen att jag stormtrivs ändå. Denna musik känns lika oskiljaktig från spelet som Offsprings alster gör för Crazy Taxi. Det fungerar helt enkelt inte utan.
Huvudberättelsen tar cirka tio timmar att ta sig igenom, men tillhör man den grupp som lagt ned otaliga timmar på att sätta trick i Tony Hawk-spelen genom åren finns det goda skäl att återvända efter mer här.
Bomb Rush Cyberfunk är i ande och hantverk Jet Set Radio 3. Det som saknas är namnbytet och Segas logotyp på omslaget. Eftersom Sega sedan denna release har annonserat att de ämnar återuppväcka Jet Set Radio blir det spännande att se hur det står sig mot Bomb Rush Cyberfunk. Utgången känns inte självklar.