Det finns ett begrepp som beskriver ett förmodligen ganska nytt problem för den moderna människan. I takt med att valmöjligheterna i våra liv och alla tänkbara kontaktzoner blivit i princip oändliga tack vare digitaliseringen, har Fomo (Fear of missing out) blivit en grej.
Rent konkret innebär Fomo ett ångest- eller stresspåslag över rädslan att missa något viktigt. Att bli utanför. Det pågår ju saker överallt, hela tiden, och tänk om man missar något kul eller viktigt? Jag är tillräckligt gammal för att inte bry mig längre, men när det kommer till mitt överlägset största intresse – TV-spel – är känslan av Fomo högst verklig.
Det kanske börjar bli tjatigt, men 2023 har verkligen varit ett helt galet spelår. Det har varit svårt att balansera jobb, barn och spel i år. Sommaren var skön för då kunde jag fokusera på backloggen och lägga ytterligare sju spel till högen av avklarade äldre titlar. Men de två senaste månaderna har det varit fullt upp. Starfield. Lies of P. Sonic Superstars. Cocoon. Super Mario Bros. Wonder. Och nu Alan Wake II.
I år har det släppts massor av riktigt bra singleplayerspel som jag tidigt lagt på måste ha-listan. Jag ser hur andra oberörda konstaterar att de kommer testa det ena eller andra spelet ”senare”. Vad betyder det och, framför allt, hur kan de vänta? För mig är det svårt, jag vill uppleva nya spel när de släpps.
Nu är det inte så att jag spelar allt. Såklart inte. Det vore en omöjlighet. Men allt jag är sugen på tenderar att hamna i varukorgen. Lyckligtvis finns en hel del av dessa spel på Game Pass, vilket plånboken tackar för.
Mitt problem är att jag ibland köper mot bättre vetande. Jag köpte Red Dead Redemption II, trots att jag i mer eller mindre visste att det inte var ett spel för mig. Varför? Nyfikenhet. Jag var ju bara tvungen att uppleva det själv för att kunna bedöma om hypen var verklig. Jag köpte The Legend of Zelda: Breath of the Wild till Wii U, trots att jag aldrig fastnat för ett Zelda. Varför? Tja, jag var såklart bara tvungen att testa. Och i våras köpte jag förstås också Tears of the Kingdom, trots att jag inte gillade Breath of the Wild och att alla sade att det var väldigt likt. Men jodå, jag skulle absolut testa det ändå.
Helt i enlighet med förväntningarna var inget av de ovannämnda spelen för mig. Jag säger inte att de är dåliga på något sätt – de var bara inte min typ av spel. Men grejen är att jag visste detta redan på förhand.
Min jäkla nyfikenhet är en dyr egenskap. Men samtidigt: av den som följer spelbranschen ganska nära på daglig basis och försöker vara påläst kan man väl förvänta sig en viss erfarenhet av årets största spelsläpp? Även om det i mitt fall är blott en hobby och inget arbete. Men visst vore det skönt med mindre Fomo och mer Jomo ibland.