I oktober 2010, mitt i den förra konsolgenerationen, släpptes ett spel som inte nådde några topplistor och snart glömdes bort. Enslaved: Odyssey to the West utvecklades av Ninja Theory och kom till PlayStation 3, Xbox 360 och PC.

Den som lanserade ett spel den hösten mötte oerhört tuff konkurrens. Vi pratar om ett år med oerhört många bra spel som Alan Wake, Super Mario Galaxy 2, Mass Effect 2, Red Dead Redemption, BioShock 2, Halo: Reach, Metro 2033, Dead Rising 2, God of War III, Rock Band 3 och Call of Duty: Black Ops. Ett galet spelår, med andra ord, och mitt i detta späckade schema av hypade titlar och uppföljare till redan älskade spel kom alltså Enslaved. Ett helt nytt IP från en då ganska anonym utvecklare. Det var knappast upplagt för succé.

Enslaved är löst baserat på boken Odyssey to the West och utspelas i ett dystopiskt New York 150 år in i framtiden. Civilisationen har slagits i spillror, mänskligheten förts bort och förslavats. På planeten vandrar robotar. Historien kanske inte känns så unika eller spännande, men Ninja Theory gör något minnesvärt av den.

Se till att slå ut fienden innan den hinner kalla på förstärkning.

Vi spelar som Monkey, en muskulös överlevare som stöter ihop med Trip, en kvinna på jakt efter svar. Båda befinner sig ombord på ett av många slavskepp i inledningen men lyckas fly. Efter en minst sagt skakande landning vaknar Monkey upp och upptäcker att Trip har satt ett slavpannband på honom, vilket i praktiken gör att han är sammankopplad med henne. Om hon dör, dör även han. Hon behöver hans hjälp och pannbandet blir ett sätt att säkerställa att Monkey kommer hjälpa henne, vilket han motvilligt inser att han måste.

Monkey och Trip utgör ett fint radarpar och det finns en skön personkemi mellan dem. Jag slås omgående av kvaliteten i röstskådespeleriet. Andy Serkis gör Monkeys röst medan Trip spelas av Lindsey Shaw. De gör båda ett alldeles utmärkt jobb och får karaktärerna att kännas mänskliga och replikerna naturliga. Animationerna Under resans gång kommer de våga lita alltmer på varandra. Däremot sker ingen egentlig karaktärsutveckling, och vi får veta väldigt lite om Monkeys historia.

Enslaved är ett klassiskt actionäventyr. Det växlar mellan strider, enkla pussel och utveckling av berättelsen. Gameplay känns delvis inspirerat av Uncharted, åtminstone när det kommer till klättringen vilket Monkey ägnar sig en hel del åt. Men det märks också att Ninja Theory hade Heavenly Sword i bagaget när de utvecklade Enslaved.

Monkey har en stav som han kan svinga så det står härliga till. Han kan därtill skjuta plasmastrålar för att slå ut robotar eller paralysera fienderna med ”stun”, vilket ger flera sekunders chans att puckla på utan att de kan angripa tillbaka. Detta är ofta en förutsättning för att klara av strider med väldigt många mechs samtidigt. Både i närkamp och när man bekämpar dem på håll.

Med Monkeys hoverboardliknande ”cloud” kan man sväva fram,
vilket är både coolt och effektivt.

Efterhand dyker det upp allt tuffare mechs att hantera. De som har en sköld kan endast besegras genom att vara i ständig rörelse och försöka komma åt dem bakifrån. Andra går inte att paralysera. När man ställs mot ett större antal av dessa samtidigt blir det ofta svettigt. Det förekommer också ett antal bossfajter som underhåller hyggligt men påminner väldigt mycket om varandra.

Även om Enslaved är packat med action finns också lugnare sektioner. En del passager möjliggör att man kan smyga runt ”sovande” robotar och därmed slippa slåss mot dem. Men jag fann mig ofta i situationen att jag hellre slogs. Striderna är nämligen ganska tillfredsställande när man fått kläm på kontrollen.

Genom att samla röda ljusglober längs banorna kan man fixa uppgraderingar av vapen, sköld och hälsa. Dessa finns överallt, verkligen överallt, och jag samlade dem maniskt innan jag ens begrep vad de var till för. Eftersom döda fiender lämnar sådana efter sig blir incitamentet att smyga sig förbi dem väldigt svagt – då går man ju miste om något.

När det återstår ungefär en tredjedel av spelet får vi stifta bekantskap med Pigsy, en man som till utseende och kroppsform onekligen lever upp till sitt smeknamn. Pigsy är en kaxig jäkel, men han gillar Trip och hänger därför glatt med. Han är ett bra tillskott som bidrar till en del lättsamma och humoristiska scener.

Det saknas inte ämnen att avhandla framför lägerelden.

Spelet är cirka nio timmar långt, och trots att både strider och miljöer hade tjänat på mer variation är upplevelsen så pass komprimerad och tät att inget hinner bli särskilt enformigt. Däremot finns det en del outnyttjad potential (varför används inte Monkeys motorcykel utanför mellansekvenserna?), men det har sannolikt med resurser att göra.

När sluttexterna väl rullar kan jag se tillbaka på ett underhållande äventyr som blev allt bättre för varje timme. Slutet är dessutom bättre än genomsnittet och verkligen värt att uppleva.

Jag har varit nyfiken på Enslaved länge och är glad för att jag gav det en chans. Trots att 13 år har passerat är detta fortfarande ett snyggt och underhållande äventyr med bra karaktärer och en engagerande berättelse. Det gör inget som direkt sticker ut, och jag hade gärna sett lite mer variation och kanske en möjlighet att byta mellan spelets totalt tre karaktärer.

Enslaved: Odyssey to the West är nästan själva definitionen av ett underskattat spel. Den som gillar actionäventyr i tredje person bör definitivt kolla in detta, och om du har en Xbox Series X fungerar Xbox 360-spelet alldeles utmärkt.

Betyget skulle bli en solid 8/10.

(Visited 129 times, 1 visits today)