Det har gått 18 år och tre och en halv konsolgeneration sedan Resident Evil 4 tog världen med storm, lanserat på Nintendos gulliga Gamecube. Nu är remaken här. Frågan alla ställer sig är: har Capcom gjort det igen?

Resident Evil 4 var ett nytt slags Resident Evil. Borta var de långsamma zombierna, de långa mörka korridorerna och den medvetet styltiga kontrollen. Detta var betydligt mer actionbetonat och med ett helt annat slags tempo än vi var vana vid.

Capcom tog en risk när de valde att återuppfinna en så omhuldad spelserie. Det hade kunnat slå tillbaka. I stället blev Resident Evil 4 ett av de mest älskade spelen i serien. Att det blev starten för något som slutade i magplask i Resident Evil 6 kan vi lämna därhän för ögonblicket.

När Capcom för fyra år sedan släppte sin första moderna remake av ett gammalt Resident Evil sattes en ny standard. Få andra i branschen har matchat det japanerna åstadkom då. I stället för att bara uppgradera grafiken moderniserades hela spelupplevelsen. Det innebar bland annat att kameran flyttades dit den hör hemma, det vill säga snett ovanför axeln, precis som i Resident Evil 4.

Eftersom grafik och kontroll från det förnyade Resident Evil 2 tangeras här blir konsekvensen att Resident Evil 4 inte överraskar. De två tidigare remake-spelen influerades ju trots allt av det fjärde spelet, och vi vet ungefär vad vi kommer att få. Men oj, vilken resa detta är.

Låt inte regnet störa att fint fackeltåg.

Capcom har, precis som i remaken av Resident Evil 2, behållit, moderniserat och förnyat. Grafiken är förstås rejält uppiffad med skärpa och vackert ljus, men även kontrollen har blivit bättre. Leon är smidigare och några kilo lättare än i Gamecube-originalet. Kniven har blivit mer användbar och spelaren gör gott i att se till att hålla den i gott skick. Och presidentens dotter Ashley är inte fullt lika hjälplös och irriterande som hon var i originalet.

Visst finns det delar av spelet som känns lite gamla. Mängden hjärndöda fiender som anfaller får Resident Evil 4 att kännas som ett 90-talsactionspel emellanåt. Komradiokommunikationen är mer än lovligt ostig och tillför ingenting. Men det är å andra sidan lite av charmen, och är inget som stör särskilt mycket.

En välkommen nyhet är stealth, alltså förmågan att smyga sig på fiender bakifrån och eliminera dem med ett snabbt knivhugg. Jag brukar gnälla på smygsektioner i spel, men det beror på att de ofta känns så pliktskyldiga. I ett spel som Resident Evil är det snarare en frisk fläkt, och givet det stora antalet fiender är det ett välkommet sätt att spara ammunition på.

Handlaren, mannen med whiskyrösten som säljer, köper och byter, är ett kärt återseende. Det är en härlig känsla att höra honom skrocka fram ”Hello stranger!” och få möjligheten att sälja skatter, uppgradera vapen och köpa på sig en ny arsenal. Detta är nödvändigt för att kunna ta sig an de allt tuffare fienderna och bossarna och höjer motivationen att utforska kartan lite extra.

Kniven har blivit mer användbar.

Resident Evil 4 är ett stort spel med 16 fullspäckade kapitel. Det är ofta utmanande, men sparpunkterna har blivit fler och Leons förbättrade rörelseschema kombinerat med möjligheten att smyga sig på fiender och använda kniven mer aktivt är välkomna förändringar som underlättar och gör gameplay både roligare och mer varierat.

Inget spel är bättre än kombinationen av sina bästa och sämsta stunder. Resident Evil 4 är fullproppat med många toppar men ytterst få dalar. Faktum är att mitt intresse hålls uppe under hela äventyret, och det är få spel som lyckas med detta numera.

Resident Evil 4 är mer varierat än tidigare delar i serien. Miljövariationen är väldigt bra, men framför allt förändras sättet på vilket striderna utkämpas. Vi kastas från strider mot ett dussintal galningar på ett torg till harpunjakt på en sjö, från gruvor till slott. Allt i ett rasande tempo.

Jag har inte spelat om hela Resident Evil 4 sedan jag köpte det till Gamecube vid 00-talets mitt. Det är därför mycket som känns nytt. 18 år är en lång tid, och även om jag inte har alla delar färskt i minnet kommer jag ihåg den omtumlande känsla som spelet förmedlade då. Det bjöds på ett högt tempo och en fantastisk variation hela spelet igenom. På ett sådant där sätt att man nästan känner sig lite utmattad efteråt. Den känslan gör repris nu nästan 20 år senare.

Förvänta dig episka bossfajter.

Capcom ger oss en strålande nyversion av ett redan fantastiskt spel. De visade redan med sin allra första remake till Gamecube för över 20 år sedan att de mer än någon annan studio behärskar konsten att göra remakes av klassiska spel. Den här gången överträffar de sig själva. De tar allt som var så bra med Gamecube-spelet, förfinar det, utvecklar det och förändrar till det bättre. På punkt efter punkt.

Därigenom lyckas Capcom få ett nästan två decennier gammalt spel att kännas förvånansvärt fräscht. Visst hade pulsen blivit högre med färre men svårare fiender, med mer mörker och större utsatthet. Men Resident Evil 4 är ett annat spel än de klassiska skräckisarna, och här finns trots allt gott om tillfällen när paniken sätter sig i magen.

När jag ska sätta betyg på remaken av Resident Evil 4 står jag och velar mellan det allra högsta och näst högst betyget. Så bra är detta – fortfarande. Jag är utmattad när sluttexterna rullar och ändå känner jag bara för att uppleva allt en gång till. Där och då vet jag att det bara kan bli ett betyg.

+ En remake gjord med hjärta och hjärna
+ Miljöerna!
+ Tempot!
+ Variationen!

– Vissa delar känns lite gamla

SLUTOMDÖME: En perfekt balanserad remake av ett redan fantastiskt spel.

Betyg: 10/10

Spelat på: Xbox Series X
Övriga format: PC, PS4, PS5

(Visited 242 times, 1 visits today)