En skopa Unravel, ett stycke Little Nightmares och en stänk av Inside ger oss Bramble: The Mountain King. Men denna svenskutvecklade titel står på helt egna fötter och är här för att överraska.
Lilla Olle vaknar av att storasyster Lillemor är försvunnen. Han kliver ut genom fönstret och ut i den stora världen där utanför och börjar söka efter henne. Ingenting kommer någonsin bli sig likt för den lille pojken igen.
Alla samhällen har haft sina sägner, berättelser och sin tro. Föreställningar om vättar, gnomer, troll och andra väsen som man gör säkrast i att hålla sig väl med, eller bara undvika, har funnits i svensk folktro i många år. Dimfrost Studio drar nytta av detta i Bramble. Vi vandrar genom den vackra svenska naturen, men mitt i det hemtama finns här en sagovärld med både vänliga filurer och sådana som endast vill döda en. Det är inte svårt att skilja dem åt.
Bramble bjuder på en saga genom svensk natur formad av gammal folktro. Berättarrösten leder oss framåt. Spelmässigt är det väldigt ordinärt med plattformshopp längs en mer eller mindre snitslad bana och ett och annat pussel att lösa. Det är således bara dumt att förvänta sig stora utmaningar, alternativa vägar och ett större djup här. Styrkan i Bramble är inte gameplay utan miljön, berättelsen och atmosfären. Och dessa tre komponenter, tillsammans med ett passande soundtrack och överraskande bra bossfajter, är utan tvekan spelets starka kort.
Designen är en triumf med urgulliga tomtar, genomläskiga troll, mystiska skogar, vackra ängar och porlande bäckar. Dimfrost har verkligen prickat helt rätt här, och det är slående hur de lyckats göra den skog som är så vacker i dagsljus så skrämmande i mörker.
Det är också tydligt att de förstår sig på barn. Olle är ömsom lekfull och ömsom skärrad, påverkad av de hemskheter han tvingas bevittna. Efter en chockerande scen är Olles hela rörelsemönster förändrat för en stund. Jag vill bara hoppa in i spelet och krama om stackaren.
Det har klagats en del på den oprecisa kontrollen, men jag har inga större bekymmer med den. Den är ungefär vad jag förväntar mig av den här sortens spel, och definitivt bättre än i både Unravel och Little Nightmares I och II (som hölls tillbaka av frustrerande trial and error). Generösa checkpoints gör dessutom varje snedsteg till en axelryckning.
Det finns smått magiska ögonblick i Bramble som jag önskar att alla fick uppleva. Som när jag lyssnandes till Den blomstertid nu kommer springer över en äng för att sedan rida på en igelkott över en bäck. Då får jag faktiskt gåshud, märkbart påverkad av det jag upplever. Kanske för att det väcker något inombords från barndomen, men också för att det är så oväntat.
Men bakom den vackra och gulliga fasaden finns ett kompakt mörker. Det är ingen gullig och barnvänlig saga vi bjuds på utan en svart och grym berättelse som tar Olle genom helvetets alla kval.
Som så ofta är ljuset ens vän i mörkret, och snart får Olle tillgång till en lysande kula som används både för att besegra fiender och underlätta vägen framåt. Då börjar gameplay bli mer stridsfokuserat. Men ibland är det klokare att fly än illa fäkta.
Genom äventyret finns böcker som berättar sagor som direkt knyter an till berättelsen. Ibland sådant som ska ske, ibland sådant som redan skett. Detta är riktigt välgjort och ger en utmärkt bild av allt som händer i spelet. Däremot hade jag faktiskt kunnat vara utan berättaren i övrigt då hon mest säger självklarheter som spelaren nog redan förstår.
Bossarna är ett kapitel för sig. Vissa är riktigt obehagliga, och här finns också ett antal som är ganska smart designade. Bossfajterna är överraskande snygga och välgjorda och bitvis knepiga då de bygger på tajming och Olle inte verkar ha varit den smidigaste på barngympan.
Bramble är ett mörkt spel. Skoningslöst bitvis. En påminnelse om forna tiders barbari, om det förrädiska i skrock och om mänsklig dåraktighet. Men det är också en resa genom en sagovärld, skickligt berättad och med en fantastisk känsla för detaljer. Trots att det är en alltsomoftast ogästvänlig miljö önskar jag möjlighet att få utforska den närmare. Vilket inte går. För Bramble går som på räls och det råder aldrig något tvivel om vart jag ska eller helt enkelt måste gå. Jag köper det, även om jag så gärna skulle vilja ha lite mer, stanna lite längre.
Bramble är i det närmaste en triumf. Jag hade förväntat mig ett atmosfäriskt spel men inte en så här genomarbetad berättelse, strålande design och underhållande bossfajter. Detta är vassare än Little Nightmares, och även om det inte når intensiteten i Inside är det faktiskt inte så långt ifrån.
Efter mellan tre och fyra timmar är det slut och jag lutar mig tillbaka i soffan och funderar över vad jag har upplevt. Det finns väldigt lite att klaga på här, och med mer utforskning och ett djupare gameplay hade betyget landat riktigt högt. Nu blir det till slut ändå ”väldigt bra”.
Synd bara att detta spel riskerar att flyga under radarn för många, för Bramble är en berättelse som varje spelintresserad svensk borde uppleva. Och fler än så.