Välj en sida

Med Little Nightmares satte svenska Tarsier mjukskräckisen på kartan. Nu är uppföljaren här. Flåsande jägare, sjuka sjukhus och stygga lärarinnor utlovas. Men också en känsla av att ha sett allt förut.

Vid sidan om stora och påkostade skräckupplevelser som Resident Evil Village och The Medium finner vi mindre men icke desto mindre välgjorda och fängslande mörka diton som Inside och Little Nightmares. Medan Playdeads mästerverk gränsade till det abstrakta och absurda var Tarsiers små mardrömmar mer rakt på sak. Uppföljaren är, på gott och ont, mer av samma.

Six var en ensam liten flicka i det första spelet (recension här). Nu gör hon vår nya huvudkaraktär Mono sällskap, vilket utgör den största spelmässiga förändringen. Det är lite rart att se de små hålla handen och fly undan faror tillsammans. De behöver samarbeta för att lösa pussel, och Six är inte en tafatt sidokaraktär utan tar egna initiativ. Är man osäker kan man ibland följa hennes ledning.

Precis som i föregångaren imponerar Little Nightmares II med sina miljöer och sin ljudbild. Jäklar vilken fullträff Tarsier har skapat här. Karaktärerna inte bara ser groteska ut – värst är faktiskt hur de låter. De frustar, flåsar och skriker på ett sätt som gör det till världens enklaste sak att trycka på spring-knappen.

”Kom, lilla vän!”

Kontrollen var ett litet klagomål jag hade i det första spelet. Den känns något tajtare här men är fortfarande inte riktigt så följsam som jag hade önskat. Jag dog en onödig död ett antal gånger, en gång för att min karaktär inte stannade när jag släppte knappen utan fortsatte rakt ut i fiendens sökarljus.

Störst problem har jag emellertid med kontrollen vid de tillfällen då Mono måste slåss. Han är en tanig liten krabat och att lyfta en yxa eller ett annat tillhygge kräver all hans kraft. Några combos är det inte fråga om, rörelsemönstret är mycket begränsat och striderna handlar uteslutande om tajming. Tyvärr känns de mest som ett nödvändigt ont som antingen borde ha utvecklats för att bli mer underhållande eller skippats helt och hållet. Det bästa hade varit att överlämna till spelaren att välja mellan strid eller flykt.

Precis som i det första Little Nightmares hålls detta spel tillbaka av för mycket trial and error. Här ges inga andra chanser, en miss och det är bara att börja om från senaste checkpointen. Vissa passager är nästan omöjliga att lista ut på första försöket.

En man med jaktintresse.

Little Nightmares II är i sina bästa stunder rasande vacker och briljant skräck. Sjukhuset allena är nästan värt priset medan andra sektioner är mer lättglömda.

Detta är en väldigt försiktig uppföljare, och det ligger den något i fatet. De absurda fienderna, de realistiska men samtidigt drömlika miljöerna, klättrandet och smygandet förbi farorna och jakten när man blir upptäckt. Allt återvänds.

Även om det miljömässigt känns större än originalet kommer jag inte ifrån känslan att jag har upplevt allt detta förut. Det saknas överraskningsmoment. Jag saknar den där känslan av att inte veta vad som lurar bakom nästa hörn, som höll en på spänn i det första spelet.

Samtidigt kan jag inte riktigt klandra Tarsier för att de gjort en försiktig vidareutveckling av något som fungerade så pass bra. Det är en svår balansgång att gå, men visst hade de gärna fått våga lite mer här.

Little Nightmares II är å ena sidan en resa jag inte hade velat vara utan och å den andra något jag nästan har glömt så snart eftertexterna börjat rulla.

+ Härligt läskiga miljöer
+ Fantastiskt ljud
+ Strålande fiendedesign


– Striderna är en huvudvärk
– För mycket trial and error

– Lite väl likt det första spelet

SLUTOMDÖME: En rak uppföljare på gott och ont.

Betyg: 7/10

Format: PC, PS4, Xbox One (spelat)

(Visited 223 times, 1 visits today)