Välj en sida

Kampen genom backloggen fortsätter. Det senaste att kryssas från listan är Metro Exodus.

Jag försökte tidigare men kom aldrig riktigt in i det. På andra försöket gick det vägen och det är jag glad för. Det hade varit synd att låta detta spel stå ospelat i hyllan för det är faktiskt värt en genomspelning.

Under de första tre timmarna är jag inte alls särskilt imponerad . Det känns väldigt likt de två föregående spelen, berättelsen står och stampar och det händer inte så mycket. Men efter dessa tre timmar börjar Metro Exodus få upp farten och det blir både mer intressant och engagerande.

Metro Exodus är inte världens vackraste shooter. Jag hade faktiskt lite högre förväntningar än så här på konsol. Men det har ett kargt anslag som verkligen känns som Ryssland och miljöer som känns som resterna efter ett riktigt krig. Inte alla postapokalyptiska spel lyckas sätta tonen på detta sätt.

Metro Exodus är mörkt. Bitvis är det så mörkt att begreppet becksvart får skämmas för sitt dagsljus. Det gör det svårorienterat och frustrerande.

När pop-ins och suddiga texturer gör att spelet kan kännas lite opolerat räddas helhetsintrycket av atmosfären. Miljöerna känns till en början väldigt enahanda, även om det vilar något mystiskt över dem, men det blir bättre.

Faktum är att miljövariationen är förvånansvärt stor. Här finns mörka tunnlar men också lummiga skogar, öppna fält och gamla utbombade byggnader. Transportmedlet mellan olika områden är tåget Aurora. Detta är också platsen för återhämtning och några av spelets lugnare kapitel med musik och dialog.

”Vad är bäst: ett liv byggt på en lögn eller en sanningens död?”

Röstskådespelet känns… sådär. Det är engelska med sådana där klassiskt fejkade ryska dialekter. Dialogen är däremot ganska bra, men det är oerhört mycket dialog och stämningen förstörs lite av att karaktärerna ofta pratar i munnen på varandra. Det blir hopplöst att hänga med ibland. En del ljudbuggar förekommer också. Därtill finns det en del kassettband utspridda, att lyssna på dem rekommenderas då de ger lite bakgrund till en del händelser i spelet.

Tåget Aurora är mer än bara ett transportmedel.

Fienderna består av såväl banditer som mutanter och vapenarsenalen är vare sig för sparsmakad eller överdrivet stor. Möjligheterna att uppgradera vapnen känns standard och är väldigt belönande.

Däremot är kontrollen inte helt genomtänkt. Att sköta gasmask, gasfilter, vapen, mörkerkikare och så vidare är inte särskilt intuitivt, vilket leder till många onödiga dödsfall. Jag kämpar faktiskt med kontrollen ända in i mål. Striderna känns däremot väldigt bra.

Jag är glad att jag gav Metro Exodus en andra chans. Det är ett exempel på att man nog bör ge fler spel chansen även om de inte känns som en fullträff under de första timmarna. För även om det är ojämnt är det under större delen av tiden riktigt välgjort och spännande med en engagerande berättelse. Ja, oj, vilken resa det var.

Betyget hade landat på 8/10.

Spelat på: Xbox One
Finns även till: PC, PS4

Förtrollande månsken över allt annat än rent vatten.

(Visited 141 times, 1 visits today)