Välj en sida

Dontnod följer upp Life is Strange med en något mognare berättelse om en jakt på svar i två ungdomars förflutna. Här finns både värme och drama, men Tell Me Why är lite för långsamt för sitt eget bästa.

En mor levde i ett hus tillsammans med sina två barn. Allt verkade bra på utsidan, men under ytan fanns mängder av hemligheter. Plötsligt verkade den ensamma mamman förlora förståndet. En familjetragedi och tio år senare stiftar vi bekantskap med barnen som nu vuxit upp. Märkta av det de varit med om och att ha varit separerade i ett decennium ska de nu försöka ta reda på vad som egentligen hände och förhoppningsvis få göra ett bokslut.

Genom att försöka återskapa sin barndom med sina gemensamma minnen söker syskonen efter svar. Ingen i den lilla sömniga orten i det snöklädda Alaska är särskilt pigga på att gräva i det förflutna.

Som tvillingar står Alyson och Tyler varandra nära, men de har något som ingen annan har: en förmåga att inte bara minnas saker som hände på en specifik plats utan också kommunicera med varandra genom en gemensam inre röst. Denna lilla superkraft kommer väl till användning vid några tillfällen, men känns mest som en gimmick i mellansekvenser.

Här finns mycket vi inte är vana vid att se i spel. I Tell Me Why stöter vi ihop med ämnen som psykisk ohälsa och transsexualitet. Tyler och Alyson växte upp som systrar, nu är Tyler man. Detta faktum tar stor plats genom hela spelet. Kanske lite överdrivet stor plats, för Tylers identitetsgrubblerier är inte lika intressanta efter några timmar när jag mest vill få reda på vad som egentligen hände tvillingarnas mor.

Tell Me Why är uppdelat i tre kapitel med en total speltid på kanske nio timmar. Det har en långsam start men Dontnod vet att öka intresset just i slutet av varje kapitel. Titt som tätt tar historien intressanta steg framåt. Då kastas vi dock ofta in på ett sidospår som inte sällan känns som ett sätt att förlänga speltiden snarare än fördjupa berättelsen.

Det är mycket känslor här. Tvillingarna är inte direkt fega med att visa vad de tycker och känner, och ibland blir det lite för mycket för min smak. När Alyson konstaterar att ”I need to feel how I’m going to feel about this” brister jag ut i gapskratt. Alysons ofrivilligt komiska replik säger en del om Tell Me Why. Det är mycket känslor hit och dit. Allt ska vändas på, stötas och blötas. Inklusive att känna efter hur man kommer att känna.

Tanken är att våra dialogval ska påverka historien, eller åtminstone ha någon sorts effekt på den. Efter varje avslutat kapitel får vi veta hur de olika karaktärerna, just det, kände.

Inte heller när jag försöker tona ned grälsjukan genom att välja de mest försonande alternativen verkar det spela så stor roll. Efter att jag förlåtit en person går Alyson och Tyler därifrån och säger till varandra att nu fick hon minsann så att hon teg. Sådana småsaker stör lite i en annars rätt genomarbetad upplevelse.

Bit för bit upptäcker tvillingarna hemligheter om sin mor. Vem var hon, egentligen?

Styrkan i Tell Me Why är den jordnära känslan i varje scen. Såväl karaktärerna som dialogen känns äkta. Det finns mycket värme här, och det är lätt att bry sig om och sympatisera med människorna i lilla Delos Crossing. Några mörkklädda skurkar står inte att finna. Dontnod tycks snarare vilja förmedla en bild av hur komplexa vi människor faktiskt är – ingen är snövit, ingen är sotsvart. Vi befinner oss alla någonstans där mittemellan, och det finns skäl till varför vi agerar som vi gör.

Eftersom spelet bygger på tvillingarnas minnen kan spelaren påverka resan framåt och även slutet genom att välja vilka minnen vi tror mest på. Det är ett ganska fiffigt sätt att styra berättelsen på, och som spelare vet jag sällan vad som är sant och inte.

Berättelsen slutar precis där den ska och hade inte hållit för ytterligare några timmar. När eftertexterna rullar sitter jag med en konstig känsla av både tomhet och tillfredsställelse. Vi fick svar, men de kändes inte så där övertygande och avslöjande som jag hade hoppats. Som det så ofta är i verkliga livet.

Sättet som Dontnod knyter ihop historien lämnar mig ändå en rätt fin känsla i magen av att ha gjort ganska vettiga val under resans gång.

+ Att utforska Delos Crossing är lite meditativt
+ Rätt fina vintermiljöer
+ Varmt och mänskligt rakt igenom

– Bitvis segt och lite händelsefattigt
– Känslosvall!
– Svajigt röstskådespeleri

Betyg: 7/10
Format: PC, Xbox One (Game Pass)

(Visited 66 times, 1 visits today)