Jag fick min sedan länge förbokade Mega Drive Mini på releasedagen den 4 oktober och har nu hunnit klämma en del på den.
Än har jag inte hunnit testa alla spel, men ännu roligare än att jag får mig en skön nostalgikick av att spela Sonic 2 och World of Illusion (och påminnas om hur uselt Altered Beast hela tiden var) är att se sonen sitta ned och spela Sonic the Hedgehog. Min barndoms genombrottsspel i någon mån, det som fick mig intresserad av TV-spel på riktigt.
Här finns också klassiker som Strider, Ghouls ’n Ghosts, Street Fighter II, ToeJam & Earl och Road Rash II. Variationen är inget mindre än superb.
Det finns dock en hel del som jag saknar. Quackshot har nämnts många gånger, NHL 94 likaså, och vi svenskar hade såklart dödat för Elitserien 95. Sonic 3 & Knuckles är också saknat, förstås. Och själv hade jag gärna sett att de inkluderat Truxton (men det är ett högst personligt önskemål).
Totalt sett är dock Mega Drive Mini allt man kan begära av en retrokonsol i miniformat. På utsidan är den nogsamt återskapad efter originalet med rörlig volymknapp (som visserligen inte fungerar), resetknapp och en kassettlucka. Ett plus också för de två handkontrollerna med föredömligt lång sladd.
För alla med lite Sega-nostalgi i blodet är Mega Drive Mini en fantastisk tidsmaskin som dock hade kunnat bli ännu lite mer fantastisk med några fler spel.
