Välj en sida

20 år har passerat sedan vi först besökte den zombiesmittade staden Raccoon city. Det har blivit dags att göra första dagen på jobbet som Leon Kennedy igen. Det har blivit dags att besöka en väldigt annorlunda polisstation.

Regnet piskar den svarta asfalten. En stor lastbil kämpar sig fram i mörkret. Chauffören trycker ned en fet hamburgare samtidigt som han försöker se igenom regnet som smattrar mot rutan. Plötsligt dyker något upp från ingenstans. Han har inte en chans att väja. Men det är inte någon som har blivit påkörd utan något. Något som reser sig igen. Välkommen till Resident Evil 2.

Resident Evil har kommit att definiera skräckgenren. Capcom släppte ett antal rätt snarlika uppföljare innan de beslöt att göra en extreme makeover med Resident Evil 4. Därefter gick det utför innan serien återuppstod igen i förstapersonsperspektiv i Resident Evil 7: Biohazard.

”Jag glömmer det aldrig”
Nu får vi chansen att resa bakåt i tiden, nämligen till 1998. Det är en angenäm tidsresa som påminner om varför vi föll pladask för Capcoms skräckis från första början men också hur mycket som har hänt i spelbranschen sedan dess. Resident Evil 2 är ett gammalt spel i en modern kostym, serverat såväl nya som gamla spelare.

Medan originalet använde dåtidens begränsningar till sin fördel genom låsta kameravinklar och eggande laddtider, lyckas Capcom lyfta ett i dag lastgammalt koncept in i den moderna eran och göra det relevant genom fantastisk ljussättning, utmärkta ljudeffekter och knivskarp grafik.

I vår moderna tid där vart och vartannat spel har öppna världar är det faktiskt en smula befriande med de begränsningar som finns i ett 20 år gammalt Resident Evil. Här är allt greppbart. Det går att lära sig hitta runt och upptäcka genvägar för att undkomma de värsta fienderna.

I grunden har Resident Evil alltid handlat om resurser. Kistorna återfinns även i remaken vilket innebär en lika klassisk som knepig kamp för att nyttja det begränsade utrymmet på bästa tänkbara sätt, ovetande om exakt vad man kan tänkas behöva när man ger dig ut i de mörka korridorerna nästa gång. Ja, det är möjligen ålderdomlig speldesign, men det fungerar förvånansvärt bra fortfarande.

Själva grunden är således densamma, och visst märks det därför att spelet härrör från en annan tid. Men eftersom detta trots allt är en remake av ett gammalt spel och inte ett helt nytt kapitel i Resident Evil-universumet, är det ofrånkomligt.

Capcom har ändå gjort de förändringar som var nödvändiga utan att trampa sina mest fanatiska fans alltför mycket på tårna. Säkert en inte helt enkel balansgång. En sådan är kontrollen, som liknar den som introducerades i Resident Evil 4. En annan röstskådespeleriet och vissa utrymmen.

Oftast fungerar det. Men det blir med tiden väldigt tydligt att detta bygger på ett spel från en annan era, och jag funderar över hur jag skulle se på det om det hade varit ett helt nytt spel. Förmodligen något mer kritiskt.

För att få det rätta slutet i Resident Evil 2 krävs att man spelar det två gånger. En gång med Leon och en med Claire. Det har talats mycket om det mervärde som ges genom denna lösning, att det skulle handla om två helt separata berättelser som vävs samman. Så är inte riktigt fallet. Både pussel och mellansekvenser återanvänds, bossarna likaså. Vilket känns helt ologiskt och givet premissen att denna lösning skulle skildra två hjältars kamp var för sig blir något av en besvikelse.

Säg det med musik. Ralf, till höger här, passar på att öva på ”Till havs”.

Miljömässigt är Resident Evil 2 bäst i början. Polisstationen är utsökt förvandlad från pixlig 90-talsskapelse till en modern boning med snygga detaljer och imponerande ljussättning. Därefter blir det lite tråkigare och mer sterilt.

Något som delar fanskaran är den flitiga användningen av Mr. X. Hans envisa klampande och elaka ovana att dyka upp överallt när man minst vill och anar det, påminner en hel del om Jack i Resident Evil 7. För vissa förstör det spelupplevelsen medan andra tycker att det tvärtom förhöjer den genom ökad oförutsägbarhet.

Själv landar jag någonstans mittemellan. Mr. X tillför absolut spänning och obehag, men det går inte komma ifrån att jag samtidigt blir irriterad på karlsloken efter ett tag.

Jag har gnällt en del på att denna generation fått så många remakes. När de görs så här omsorgsfullt från grunden är det däremot bara att tacka och ta emot. Resident Evil 2 är inget nytt spel. Men det känns betydligt fräschare än man kan tro att ett 20 år gammalt zombieäventyr skulle göra.

Nu väntar av allt att döma en remake av Resident Evil 3: Nemesis. Det har vi naturligtvis ingenting emot.

+ Läcker grafik
+ De läskigaste zombierna hittills
+ Imponerande ljuseffekter

+ En utsökt mix av gammalt och nytt

– De två karaktärernas äventyr är för snarlika
– Tråkiga miljöer efter den inledande polisstationen
– Varför kan jag inte döda zombier med ett knivhugg mot huvudet?

SLUTOMDÖME: Kompetent 90-talsskräck i modern kostym.

Betyg: 8/10

Format: PC, Xbox One, PS4 (testat)

(Visited 89 times, 1 visits today)