Välj en sida

BioShock-serien tillhör mina höjdpunkter från den förra generationen och därmed någonsin. Spelen släpptes i treårsintervaller mellan 2007 och 2013. Sedan insåg Irrational Games Ken Levine att både han och hans äktenskap skulle gå under om studion påbörjade en fjärde del. I väntan på ett helt nytt äventyr får vi nu chansen att spela om de gamla.

BioShock: The Collection är en väldigt rak spelsamling bestående av de tre BioShock-spelen i något upphottad version och med 60 bilder i sekunden. Allt DLC ingår, men inget multiplayer. Detta kommer således hålla dig sysselsatt under många timmar oavsett om du har bekantat dig med BioShock tidigare eller ej.

Efter att ha tillbringat många kvällar med BioShock, BioShock 2 och BioShock Infinite kan jag konstatera att min kärlek till dessa spel finns kvar men att vattnet i den makalösa undervattensstaden också börjat bli lite rostbrunt. Bäst står sig det senaste spelet i serien.

Mitt första intryck är att det första och andra BioShock har åldrats en del. Striderna känns klumpiga och lite tafatta. Snart minns jag att de gjorde det även när det begav sig 2007. BioShock var aldrig en perfekt actionupplevelse, dess styrkor låg i miljöerna och berättelsen.

Jag satte betyget 8/10 där och då mycket på grund av de svaga actionsegmenten. Dessa hade förbättrats framför allt i BioShock Infinite, som var mer varierat, hade bättre tempoväxlingar och som framför allt hade en berättelse som sög tag i mig fullständigt, men där förmågorna egentligen bara bytt namn från plasmids till vigors. Infinite revolutionerade ingenting men var så välberättat och omvälvande att jag bara kunde kapitulera.

Mitt emellan det första och tredje spelet rent upplevelsemässigt hamnar passande nog BioShock 2. 2K Marin fick det knepiga uppdraget att följa upp det första BioShock, som slagit ned som en bomb i spelvärlden, och gjorde det bra. Dock är uppföljaren försiktig och lite för lik det första spelet.

Upplevelsen kan aldrig bli densamma som den där första gången, men BioShock Infinite är fortfarande speciellt och denna samlings kronjuvel. Det märker jag när jag återbesöker världen ovan molnen, den rasistiska staden Columbia. Introt är faktiskt lika fängslande nu som då och det är bättre flyt i både berättelsen och kontrollen.

Miljöerna, berättelsen och ljudet är precis som tidigare BioShocks absoluta styrka. Det gäller alla tre spel. Rapture är en fantastisk, nästan kittlande värld att dyka ned i. Ljuddagböckerna ger värdefull information som är svår att förstå helt och hållet under första genomspelningen. Designen och musiken placerar mig i en sorts tidskapsel från amerikansk 50-tal.

Columbia, som utspelas vid 1900-talets början, är lite som en hallucinogen version av den viktorianska eran, kryddad med gatustrider och en uppflammande revolution.

Tyvärr dras BioShock: The Collection med en hel tekniska småproblem. De är inte så framträdande i Xbox One-versionen såvitt jag har kunnat se, men de förekommer och drar ned helhetsintrycket en aning.

Under perioder känns BioShock inte alls särskilt kul att spela. Framför allt upplevs kontrollen som för simpel och enahanda, vilket är en påminnelse om att spelet faktiskt har nära ett decennium på nacken. Men så händer något. Berättelsen tar en vändning och jag sitter omgående klistrad med handkontrollen i ett fast grepp. Bortglömda är alla invändningar mot enformiga fiender, simpel kontroll och jobbig backtracking.

Det är främst för dessa magiska ögonblick som BioShock-spelen är värda ännu en genomspelning.

+ En mycket prisvärd samling
+ Designen är närmast oöverträffad
+ FPS med fokus på berättande är inte så vanliga

– Striderna är fortfarande för enformiga
– Vissa tekniska brister skiner igenom
– Maskingevärstornen är lika förhatliga nu som då

Betyg: 8/10
Format: Xbox One (testat), PS4, PC

Miljöerna har alltid varit fantastiska i BioShock-spelen.
(Visited 10 times, 1 visits today)