Välj en sida

Sex år efter Alan Wake är Remedy äntligen här med sitt nya stora actionäventyr. Denna gång tar de sin fäbless för att manipulera tiden hela vägen. I Quantum Break har nämligen självaste tiden gått sönder.

Tidsresor har alltid fascinerat filmskapare. I takt med att tekniken har möjliggjort det har de även inspirerat spelutvecklare. Remedy har lekt med tid och rum i flera av sina spel. I Quantum Break står makten över tiden helt i fokus.

Du spelar som Jack Joyce. Hans bror Will har byggt en tidsmaskin. Men något går, som det brukar i dessa sammanhang, väldigt fel. Plötsligt måste Jack välja sida mot gamla vänner i syfte att rädda världen. Tiden håller nämligen på att ta slut.

Det låter möjligen klyschigt och komplicerat, men Remedy har lyckats skapa en rätt spännande berättelse av tidsparadoxer och tidsresor. Något de tyvärr lyckas sämre med är det som deras förra storspel Alan Wake hade i överflöd: atmosfär, intressanta miljöer och roliga karaktärer.

I Alan Wake älskade jag att gå omkring, utforska, prata med invånare och insupa atmosfären. Spelet levde mycket på de fantastiska miljöerna. Därför kunde striderna nästan bli ett störande moment ibland.

Så är det inte här. I Quantum Break är striderna en större del av behållningen medan miljöerna är om än snygga inte särskilt intressanta. Detta är mer Max Payne än Alan Wake.

Även om det på ytan kan se ut så är Quantum Break egentligen inte en traditionell cover shooter utan handlar mer om att skapa och förändra slagfältet till sin fördel. För att göra detta använder Jack tidsförmågor som ges till spelaren väldigt tidigt. Remedy vill uppenbarligen att vi ska kunna använda hela arsenalen från början.

Miljöerna går sönder under eldstriderna så det bästa sättet att hålla sig vid liv är att ständigt röra sig och använda sina förmågor för att förbättra oddsen mot de tungt beväpnade fienderna. Att gömma sig bakom en bil, som jag gjort i så många actionspel, gav ett abrupt slut då bilen helt sonika exploderade under kulregnet. Bara att tänka om.

Tungt beväpnade fiender, ja. Jag känner igen frustrationen från Rise of the Tomb Raider där motståndet ökade inte genom intelligens och bättre vapen utan genom att fienderna blev mer bepansrade. Att ösa kulor över en och samma fiende tills fingrarna blöder blir lite tröttsamt efter ett tag.

Åter till det som spelet blivit uppmärksammat för: storyn. Det finns olika sätt att ta till sig berättelsen. Den mest framträdande är de 20 minuter långa inspelade sekvenserna med riktiga skådespelare. Dessa inleder varje nytt kapitel. De är valfria men jag ser ingen anledning att hoppa över dem när de nu ändå finns där.

Det är månne ingen Oscarsklass på prestationerna, men jag har faktiskt inte så mycket att klaga på. Upplägget med gameplay varvat med rätt våldsamma actionavsnitt fungerar helt OK. Avsnitten för inte berättelsen framåt utan fungerar snarare som ett komplement som visar historien ur ett annat perspektiv.

Här finns även radiologgar och en hel del mejlkorrespondens på datorer och surfplattor att gå igenom. De sistnämnda innehåller en del skratt men gav mig inte så mycket givet den tid det tog att läsa. Det är dessutom ett ganska platt och tråkigt sätt att berätta en historia på. Vem orkar egentligen läsa långa mejl?

Quantum Break är uppbyggt i akter med så kallade junction points där spelaren får fatta val – intressant nog åt skurken. Efteråt får man se hur stor andel av spelarna som höll med. Besluten är ibland knepiga att fatta, men berättelsen är redan skriven, likaså slutet. I realiteten har därför de beslut spelaren fattar ingen avgörande verkan.

Alla dessa delar – spel, mellansekvenser med dialog och filmepisoder – skapar bra tempoväxlingar. Däremot är det lite tråkigt att Remedy inte heller denna gång velat variera sitt gameplay mer.

Striderna är visserligen både mer effektfulla och underhållande än i Alan Wake, men i grunden är de ändå väldigt snarlika. Inga fordon, inga vapen som står ut, inget som ger den där ”wow”-känslan. Det du ser under den första timmen är i praktiken det du får resten av spelet.

Kanske har jag spelat lite för mycket The Last of Us, men jag hade uppskattat valfriheten att smyga förbi fiender i stället för att alltid i varje givet tillfälle skjuta ihjäl dem. Här finns inga alternativ. Fiender i sikte betyder i 99 procent av fallen strid.

Spelet är fullt av små irritationsmoment som ett och ett inte är så farligt men som tillsammans drar ned betyget. Kontrollen är klumpig, vilket ställer till det i (de visserligen få) plattformsmomenten. Jacks egna ord, ”the road down wasn’t exactly user friendly”, stämmer väldigt väl in på vissa sektioner. Det blir för mycket trial and error.

Men även i hektiska strider önskar jag en smidigare kontroll. Jack är helt beroende av sina förmågor för att överleva de tungt beväpnade fienderna. Det går inte att spela detta som en covershooter och tro att man ska kunna klara sig. Precis som i BioShock gäller det att utnyttja sina förmågor till det yttersta för att kunna dra full nytta av sina traditionella vapen. Här blir det tydligt att kontrollen inte är särskilt responsiv. Det är inte ovanligt att fastna bakom ett hinder i farten.

Dessutom är checkpoints ofta tokigt utplacerade, vilket tvingar en att lyssna på samma information igen och igen eller trycka förbi samma mellansekvenser om man dör upprepade gånger på samma ställe. Helt onödigt.

Det som får mig att fortsätta spela är framför allt berättelsen. Remedy har inte skapat något unikt här, men det är bra tempo och intressanta vändningar som håller intresset uppe. Dessutom är Quantum Break ett riktigt snyggt spel. Ljuseffekterna bräcker det mesta vi sett på konsol och det märks att Remedy lagt ned oerhört mycket energi på tidseffekterna. Kanske borde de med facit i hand ha omdisponerat tiden en aning.

Efter runt 12 timmar är spelet slut. Jag lägger ned handkontrollen och känner att jag har haft en händelserik och intensiv resa. Men också att Remedy inte har utvecklats så pass mycket som jag hade trott och hoppats. Arvet från Alan Wake skiner igenom på flera sätt, och det borde vara en komplimang från min sida. Men det spelet släpptes för sex år sedan, och Remedy borde veta vilka dess brister var. Det är tydligt att de byggt vidare på något de påbörjade i sin förra klassiker, och som vi sannolikt hade fått se i uppföljaren om en sådan blivit verklighet.

Överlag hade jag väntat mig lite mer. Storyn är spelets styrka men actionavsnitten blev inte det oumbärliga tillskott som förmodligen var meningen utan snarare ett kul experiment. I slutändan har Remedy skapat ännu ett underhållande actionspel. Men den här gången är det en upplevelse jag inte lär återvända till.

+ Stilrent och riktigt snyggt
+ Remedy kan det här med presentation
+ Berättelsen fascinerar och underhåller
+ TV-serien är ett kul grepp


– Lite väl linjärt
– Långa laddtider
– Överlag platta karaktärer
– Att berätta en historia via långa mejl är inte så hett

Betyg: 7/10
Format: Xbox One (testat), PC


Att manipulera tiden är både kul och nödvändigt.
(Visited 12 times, 1 visits today)