Xbox var en utmärkt racingkonsol. Vid sidan om mer seriösa spel som Project Gotham Racing, RalliSport Challenge och Forza Motorsport fanns även lättsmälta bekantskaper som FlatOut och OutRun 2. Och givetvis Midtown Madness 3, ett galet och underhållande racingspel utvecklat av svenska Dice.
Midtown Madness 3 går i korthet ut på att utföra olika uppdrag genom att ta sig från en punkt till en annan på snabbast möjliga sätt. Det gäller att följa den gröna pilen och titta på kartan för att få en snabb överblick för att inte hamna i en återvändsgränd och förlora värdefull tid – vilket inte är så lätt när man samtidigt måste köra full gas för att hinna.
Det mesta kan köras på och sönder. Uppdragen utspelas i krispigt vackra versioner av Paris och Washington. Framför allt Paris är vackert återgivet med sina gränder, sevärdheter och närheten till vatten. Allt är emellertid gjort med glimten i ögat, vilket blir särskilt tydligt i den ömsom pinsamma, ömsom underhållande dialogen.
Uppdragen är varierande och fordonen likaså. Vad sägs om limousine, buss, sportbil eller sopbil? Det handlar alltså om att ta sig till en bestämd plats inom en utsatt tid. Roligast är racen mot konkurrenterna då man med alla upptänkliga medel ska ta sig först i mål, gärna genom att ställa till det för motspelarna.
När jag först återvänder till spelet känns det en aning daterat. Grafiken är, föga förvånande, inte så vacker som jag minns den. Men spelglädjen känner jag snart igen. Midtown Madness 3 är kort sagt ruskigt underhållande, och ger den där känslan av ”bara en gång till” som bara riktigt bra racingspel gör.
Jag skulle inte tacka nej till ett Midtown Madness 4.
