Säsong 2 av The Last of Us har som väntat blivit något av en kontrovers. Det är som att se hela hysterin från 2020, när The Last of Us Part II släpptes till PlayStation 4, återupprepas ännu en gång.
Kritikerna kan delas in i två kategorier. Å ena sidan finns det gott om folk där ute som sitter och letar småfel och upprörs något alldeles oerhört över dem i sina utläggningar på YouTube. Sådant kommer ingen underhållningsprodukt med engagerade fans undan.
Å andra sidan finns det många som framför relevant kritik mot en rad beslut som manusförfattare och regissörer har fattat. Ett bärande problem i säsong 2 är ett som det delar med The Last of Us Part II: en huvudkaraktär dör tidigt. Ja, det kan väl inte ens kallas en spoiler längre att Joel dödas av Abby. Alla som spelat spelet vet detta. När det sker i serien påminns jag om hur urbota korkat detta var hela tiden.
För efter avsnitt 2 saktar säsong 2 in. Kemin som Ellie och Joel hade finns inte där längre, och snart sagt varje scen blir en påminnelse om vad som saknas. Där och då, för fem år sedan, tyckte jag att beslutet att ta Joel av daga var korkat för att det ledde berättelsen i en helt annan riktning som i slutändan blev pannkaka. Den imploderade, som jag skrev i min recension. Därefter pumpade Naughty Dog in nya karaktärer för vilka jag inte kände någon sympati eller intresse och använde de enklaste knepen i boken för att försöka tvinga spelaren att sympatisera med Abby i stället för Ellie.
Denna känsla bekräftas i serien. Problemet är identiskt, men jag slås ännu mer av hur Joels frånvaro gör att den där kemin mellan skådespelarna som vi gillat genom hela den första säsongen saknas. Det känns platt och livlöst.
Nej, berättelsen i The Last of Us Part II var aldrig bra till att börja med, och det blir särskilt tydligt nu när spelet har förflyttats till TV-seriens värld och sträcks ut ytterligare för att få plats i flera säsonger.
Miljöerna och atmosfären har de lyckats väl med, vissa scener känns nästan kusligt lika dem i spelet. Men det räcker inte riktigt.