Välj en sida

Jag minns den första trailern för ReCore. Xbox One, som hade fått en tuff start och hamnat efter PS4 på alla upptänkliga plan, behövde verkligen en exklusiv titel som stack ut. Vid en första anblick såg detta spel ut att kunna bli ett sådant.

I själva verket blev ReCore snabbt glömt. Det skrev i likhet med andra lovande exklusiva Xbox One-spel inga större rubriker utan begravdes i högen av lovande spel som inte levererade. Det fanns annars potential här, med namn som Keiji Inafune (Mega Man) och Mark Pacini (Metroid Prime) bakom projektet.

Sparfilen visade att jag spelat ungefär en halvtimme innan jag ställt tillbaka det i hyllan, detta efter att jag faktiskt vunnit spelet och således inte satt några egna pengar på spel.

Plötsligt fick jag lust att damma av ReCore som ett led i att rensa i backloggen. Jag minns det som ett ganska tjusigt spel, men när jag återbesöker det fyra och ett halvt år senare syns det tydligt att detta dels utvecklades tidigt i Xbox Ones livscykel och dels inte är en AAA-titel. Det är suddiga texturer här och där och många pop-ups trots att det knappast kryllar av föremål på skärmen. Däremot är de famösa laddtiderna på flera minuter, som uppmärksammades i samband med spelets release, i praktiken borta. Antagligen efter ett antal patchar.

Man spelar som Joule som vaknar ur sin kryosömn på en ny planet som mänskligheten har tänkt kolonisera. Något verkar ha gått fel, hon är helt ensam. Jag tänker först på Oblivion när jag spelar det, filmen där Tom Cruise spelade en drönreparatör med en kvinnlig kollega och en chef som ständigt ville veta om Cruise och kollegan var ”ett effektivt team”.

För att bäst bekämpa fienderna gäller det att hålla koll på deras färg.

Joule har robothunden Mack till sällskap. Är de då ett effektivt team? Ja, förhållandevis. Det går att kommendera Mack att både attackera fiender och gräva efter föremål, men jag hade föredragit att han var lite mer självgående. Efterhand ansluter fler robotar med olika förmågor och jag får andra favoriter än hunden.

Utseendemässigt är detta emellertid mer Mad Max än Oblivion. Ökenvärlden är fascinerande vid en första anblick men blir väldigt snabbt enahanda, i synnerhet som spelet innehåller väldigt mycket backtracking och vare sig miljöer eller byggnader imponerar i grafik eller design.

Grundelementet är att leta energikärnor för att låsa upp dörrar. För att hitta sådana och annat som behövs för att komma vidare, behöver man bland annat besöka grottor (dungeons) och besegra fiender där. Det blir snabbt väldigt repetitivt, men samtidigt finns här en hel del roliga plattformsmoment. I sina bästa stunder uppstår ett skönt flyt i ReCore som jag önskar att fler spel kunde matcha.

Plattformandet är kul och välgjort.

ReCore verkar inte vilja säga någonting alls. Berättelsen tar aldrig fart och är svår att bry sig nämnvärt om. Det är synd – eftersom världen i sig är rätt tråkig hade en spännande berättelse kunnat lyfta alltsammans ett snäpp.

Spelets styrka ligger snarare i kontrollen. Det är väldigt roligt att förflytta sig mellan plattformar med dubbelhopp och dash, och detta rörelsemönster är också grunden när fiender ska besegras. Att ständigt hålla sig i rörelse är nyckeln till framgång.

Fienderna växlar färg vilket gör att Joule måste anpassa sitt vapen efter detta. Det kan bli lite hektiskt när man har ett halvdussin fiender av olika kulörer runt sig, men fungerar överlag bra. Här finns endast ett fåtal rörelser att lära sig, men när vissa skulle se detta som en tråkig begränsning tackar jag och tar emot för att jag slipper lägga timmar på att bemästra kontrollen. Även systemet med uppgraderingar är simpelt. ReCore är således väldigt lättillgängligt.

Problemet är att allt är i övrigt så platt och mediokert. Varken världen, berättelsen, fienderna eller vapnen sticker ut på något sätt.

Grunderna för ett bra spel finns här någonstans. Det ser OK ut, kontrollen är alldeles utmärkt, Mack är en trevlig partner, världsbygget är acceptabelt och striderna rätt underhållande om än lite väl enformiga. Men ReCore saknar det viktigaste av allt: känslan av ett syfte med alltihop.

Efter ett tag har jag nästan glömt bort varför jag måste leta efter fler energikärnor för att låsa upp ännu en dörr. Jag går från uppdrag till uppdrag utan att känna någon egentlig tillfredsställelse i min framgång eller intresse för själva resan. ReCore bara… är.

Man vaknar upp på en främmande planet som ser spännande ut. Men när det står klart att allt ser likadant ut överallt, vill man bara därifrån. Jag läste någonstans att endast en procent av alla som spelat ReCore har tagit sig hela vägen i mål. Det säger nog något.

Betyget skulle landa på 6/10.

(Visited 85 times, 1 visits today)