Ända sedan 1996 har Resident Evil varit en av om inte den allra främsta serien att vända sig till för skräckfans.
Jag är egentligen inget fan av skräck. Jag undviker skräckfilmer och spelar inte de allra mest obehagliga spelen. Men Resident Evil är en form av snällare survival horror som kommit att passa mig. Det har alltid varit en kombination både jumpscares och mycket action. Zombier har besegrats med allt från hagelbrakare till raketgevär. Det är ganska långt ifrån Silent Hill.
Under de 30 år som passerat har förstås Resident Evil gått lite upp och ned. Ljuspistolspelen och en del andra avstickare kan vi lägga därhän. Resident Evil 6 är allmänt erkänt som en riktigt svag titel i huvudserien, och även om Resident Evil 5 faktiskt är det som sålt allra bäst är det tydligt att nedgången började där. Åtminstone om det var skräck man ville ha. Resident Evil 4 är visserligen en favorit, och remaken är helt fantastisk, trots att det är betydligt mer actionbetonat. Men det är för att alla beståndsdelar är så otroligt bra och tempot helt perfekt hela vägen igenom.
Resident Evil 7 var en återkomst till riktig skräck, och första halvan är riktigt bra och läskig. Sedan går det dessvärre utför. Jag var inget större fan av Resident Evil Village. Ett bra spel, men för mycket action och varulvar… ”Nja” blev helhetsintrycket.
Nu har Resident Evil Requiem anlänt. Det kom i posten redan i går så jag han precis börjat. Och redan några bildrutor in sätter Capcom tonen. Detta är kvalitet. I allt från grafik till miljödesign och röstskådespel skriker Requiem AAA. Det påminner mig om hur mycket jag faktiskt behöver dessa stora massiva spel då och då.
Recensionen kommer dröja på grund av en planerad resa vars förberedelser kommer kräva lite tid av mig på kvällarna den kommande veckan. Men jag ska försöka hinna spela en del i helgen. Av det lilla jag sett hittills bådar det väldigt, väldigt gott.