Tarsier vann många hjärtan med sina två mysrysliga Little Nightmares. När det stod klart att de skulle gå vidare var vi många som hoppades få se något nytt från studion. Reanimal är inte riktigt det spelet.
Vi börjar vår resa i en guppande liten båt på ett stort mörkt hav. En pojke drar upp en flicka ur vattnet. Ett syskonpar påbörjar sin kamp för överlevnad. Exakt vad det är vi flyr från, eller varför, är oklart. I Reanimal händer saker som ofta bara… händer.
Det är ingen mening att ens försöka låtsas om annat: den korta historien är att Reanimal är extremt likt Little Nightmares på alla sätt. Den mardrömslika miljödesignen, ljudbilden, de groteska fienderna, det tillbakadragna soundtracket, jaktsekvenserna och de små pusslen. Till och med några små mannekänger dyker upp igen.
Behöver då detta vara ett problem? Såklart inte. Tarsier kan sin sak, de vet hur man bygger en tät stämning, de är skickliga på tempoväxlingar mellan försiktigt smygande och plötslig jakt. Mitt problem med Reanimal är inte att att någon enskild del är tafflig genomförd. Det är att jag har sett detta förut. Flera gånger dessutom.
När det småskaliga inomhus byts mot öppna utomhusmiljöer noteras en större förändring: kameran är mer rörlig och följer våra vänner på ett mer filmiskt vis. Men fri är den inte. Perspektivet är oftast som att se in i ett dockhus. Precis som i Little Nightmares arbetar Tarsier med kameran för att uppnå effekt i vad vi för ögonblicket får se och inte.
Den kanske största differensen mot Little Nightmares i gameplay är fordonen. Vi får chansen att färdas i både båt och bil. Båten är inte bara ett färdmedel. Tarsier introducerar även nya vapen som kan användas från fören, och här lever Reanimal upp lite grand och känns fräschare. Dessa sektioner är emellertid korta, och ganska snart är vi tillbaka i samma lunk igen där vi smyger förbi fiender i mörkret, letar nycklar och löser enklare pussel.
Till skillnad från Little Nightmares III finns lokal-co-op vilket är välkommet. Det fungerar riktigt bra. Som ensamspelare noterade jag däremot att min kamrat frös vid några tillfällen eller var mer bångstyrig än jag skulle ha önskat. Små buggar som säkert kommer att stampas ut.
Det är en mörk och ogästvänlig värld som möter oss. Miljövariationen är hygglig. Vi springer, smyger och klättrar oss igenom allt från biografer till bondgårdar, både på land, till sjöss och under vattnet. Världen känns mer postapokalyptisk än mardrömsmässigt förvriden, även om de bisarra inslagen finns även denna gång. Reanimal är faktiskt påtagligt mörkt och disigt vilket leder till att jag får springa runt och leta efter öppningar i miljön onödigt länge ibland.
Tempoväxlingarna känns välbekanta. Reanimal är inte den promenadsträcka som Little Nightmares III var, men det är heller inte lika intensivt som de två första Little Nightmares. Här finns inte de där pulshöjarna.
Jag tycker fortfarande att Tarsiers gameplay lider av lite för mycket trial and error. Efter två Little Nightmares (det tredje kan de inte gärna belastas för) har jag begränsat med tålamod för detta. Problemet är inte alls lika framträdande den här gången, men jag kan tycka att de borde ha kommit längre, kunnat utveckla konceptet mer. Eller ännu hellre prova något nytt.
Stämningen är det inget fel på. De förvridna miljöerna skiner lika starkt nu som i det första Little Nightmares som charmade oss 2017. Men Tarsier tar inte nästa steg. De spänner inte bågen. I stället väljer de att slaviskt följa sin egen formel, framför allt under spelets första halva. Förutom fordonen finns inte mycket nytt här.
Reanimal är mer storslaget är Tarsiers tidigare verk, miljöerna ger mer känsla av rymd och du kommer haja till vid mer än ett tillfälle. Detta är på varje enskild punkt bättre än Little Nightmares III. Men inte med någon jättelik marginal. I grunden är det fråga om två väldigt snarlika spel, och det som talar till Tarsiers fördel handlar om kameraarbete, en vassare kontroll och mer varierat gameplay.
Det tar sig under sista tredjedelen vilket lyfter Reanimal till ett i slutändan bra betyg. Stämningen sitter där den ska hela spelet igenom, och miljövariationen och allt som händer gör att upplevelsen som helhet känns positiv. Men det är en kort historia. Efter ungefär fyra timmar tar det ganska abrupt slut.
Trots att jag gillar Reanimal kan jag inte komma ifrån känslan att det hade varit så oerhört trevligt att se Tarsier släppa sargen och våga lite mer. Detta är alls inget dåligt spel, men det har i princip inget omspelsvärde och det vi erbjuds är till stor del sådant vi sett förr.