Jag har spelat TV-spel sedan runt 1991-92 ungefär. Det är en ganska lång tid, och jag har således varit med om ett antal konsolgenerationer. Upplevt succéer och floppar, fantastiska upplevelser och besvikelser.
Vissa generationer ligger mig varmare än hjärtat än andra, men jag börjar tro att det har mindre att göra med vad som hände där och då och mer med var jag var i livet just då.
Branschen har förstås förändrats en hel del sedan tidigt 90-tal. Men faktum är att allt var relativt stabilt under lång tid. Affärsmodellen förändrades väldigt lite. Konsolen utvecklades och lanserades på sedvanligt manér, fysiska spel släpptes och exklusiva sådana förblev en viktig del i propositionen till kunden. Spel X och Y kan du bara spela på konsol Z!
Ett podd som tar mig tillbaka är när ”Major Nelson” Larry Hryb deltar i Xbox Unlocked för att minnas Xbox 360 och är öppenhjärtig, trevlig och bara väldigt fin att lyssna på. Det påminner oss om att det finns en människa bakom de där personligheterna vi i officiella sammanhang mest ser rapa marknadsföringsfloskler.
För alla som minns Xbox 360 är detta samtal oerhört intressant. Hryb bjuder nämligen på mycket information från insidan, så se den! Nyss nåddes vi tyvärr av beskedet att Hryb är en av dem som fått sparken från Unity när företaget skär ner.
Man kan himla med ögonen över Kinect och de konsekvenser den fick för Xbox, men det går inte att komma ifrån att lanseringen var en succé och att prylen i sig var kul. Jag minns ganska många roliga spelsessioner med Microsofts tillbehör. Lanseringar vid midnatt med långa köer av entusiastiska fans, som här, som köat i flera dygn. Sådant kändes unikt för just TV-spelsbranschen.
Det var kul, helt enkelt. Det fanns en entusiasm och ett engagemang som jag tycker saknas i dag. I takt med att speldistributionen blir alltmer digital försvinner de där tillfällena när spel lanseras vid midnatt under pompa och ståt. Detsamma kan nog sägas om konsollanseringar.
Detta var något som få andra branscher kunde konkurrera med, och det spelade ingen roll om det var en misslyckad konsol som Wii U eller föga framgångsrik sådan som Xbox One. Fansen var där, skrek och höjde kartongen i skyarna efter att de lyckats lägga vantarna på en konsol någon gång efter midnatt.
Och mitt i allt detta uppstod den bisarra traditionen att någon av de första i kön köpte sin konsol och sedan slog sönder den framför alla köande. Just den biten kanske jag inte kommer sakna så mycket. Men allt det där andra… ja, det kommer många sakna. Och det är nog inget vi kommer att se igen. Vi lär inte se Warthogs köra genom New Yorks gator vid lanseringen av ett nytt Halo, zombiemarscher eller romerska soldater marschera vid lanseringen av en ny konsol. Och det gör mig lite sorgsen.
Spelmässorna är också på utdöende. E3 är borta, och vem vet hur länge återstående mässor härdar ut. Sättet på vilket spel avtäcks har förändrats. På 90-talet var syftet med en spelmässa som E3 att utgivare skulle hitta spel att köpa in. Det behovet finns förstås inte längre. Speltidningarna, som också var en vital del av branschen förr, är nästan utdöda. Strålande undantag som Edge och Retrogamer finns tack och lov.
Varje gång jag ser intervjuer med personer som var ledande företrädare under tidigare generationer påminns jag om hur branschen har förändrats. Mycket till det bättre, men just kommunikationen mellan konsoltillverkare och fans, spektaklen, eventen, den fysiska närvaron – allt det där är på väg bort.
Vi får minnas den tid som var.