Välj en sida

I en dokumentär om Nintendos historia (trailer här) framträder Xbox-chefen Phil Spencer och öser beröm över det Kyotobaserade spelföretaget. Att Spencer berömmer Nintendo är inget nytt, vi har sett honom i flera år hävda att det är positivt för hela branschen om det går bra för Nintendo. Att många yngre börjar sitt spelande på en Nintendo-konsol.

Denna gång fäller han även omdömen om flera av Nintendos konsoler, inte minst Wii. Wii blev som bekant en makalös framgång som tog både konkurrenterna och många bedömare på sängen. Spencer medger att det nog bara var Nintendo som kunde designa en sådan konsol:

I remember seeing it and I’ll tell you, I could have never designed the Wii… I don’t have that in me. I don’t know if I’m not brave enough or whatever as a platform holder now to go and do something as just completely different, and to be just so all-in on a new paradigm was just amazing to see.

Wii var onekligen ett steg ut i det blå. Ingen, inte heller Nintendo, visste hur världen skulle motta rörelsekänsligt spelande. Om det inte hade blivit en succé hade Nintendo förstås fokuserat mindre på partyspel som Wii Sports och lagt fokus någon annanstans, kanske släppt en bättre standardkontroll för att reparera skadan, så det var inte så att Wii hade upphört att existera utan sin Wii Remote.

Men visst var det ett vågspel, och något som varken Sony eller Microsoft riktigt har vågat sig på i samma utsträckning (att bygga Xbox One runt Kinect är kanske det närmaste vi kommer).

Att göra sin egen grej är något Nintendo blivit kända för. Medan vi vet ungefär vad nästa Xbox och PlayStation kommer göra är nästa Nintendo-konsol alltid ett oskrivet blad. Vi brukar få en konsol som inte liknar något vi sett tidigare med en ny handkontroll och en ny gimmick som ska sälja den till världen.

Detta är storheten i Nintendo. De innoverar, de vågar tänka nytt. Men de är samtidigt, paradoxalt nog, ett stelbent och trögtänkt företag i många andra avseenden. Deras affärsmodell känns ibland uråldrig och det dröjde egentligen fram till 2012 innan Nintendo upptäckte att folk gillar att spela online.

Mitt förhållande till Nintendo är ytterst kluvet. Å ena sidan är de historiskt något av ett rövarföretag och har till och med fällts för kartellverksamhet 2002. De tar notoriskt överpriser för sina produkter, är ytterst snåla med att tillgängliggöra sin historiska spelskatt för nya spelare och kommunikation är verkligen inte bolagets starka sida. Jämfört med exempelvis Microsoft, som helt gratis erbjuder bakåtkompatibilitet med högre upplösning på många äldre Xbox-spel, är Nintendo således ganska konsumentfientliga.

Samtidigt går det inte att förneka Nintendos betydelse för spelbranschen. Deras originalitet kan man hata eller älska, den är ibland hit or miss. Personligen är jag inget fan av vare sig Animal Crossing, Legend of Zelda, Super Smash Bros. eller Mario Kart, för att nämna blott fyra av Nintendos stora varumärken. Men jag kan inte förneka att Nintendos egna spel håller en genomgående mycket hög kvalitet, de släpper kort sagt aldrig spel i halvfärdigt skick. Dessutom lyckas de med konststycket att sälja samma spel till nypris i år efter år. Inte konstigt att de under fyra år gjort en större vinst på Switch än vad Sony gjort på PlayStation 4 under sju års tid.

Så behövs Nintendo? Svaret är väl både ja och nej. Hur skulle branschen se ut utan dem? Det är nästan lite svårt att föreställa sig, även om jag knappt spelar på Nintendos konsoler. Nintendo är inte spelbranschen, men de är en vital del av den.

Jag tror inte att ett Nintendo som gör storvinster per nödvändighet är en tillgång för branschen – det hänger ju på vad de levererar och hur det påverkar branschen mer än stigande börskurser. Men när deras originalitet är som bäst berikar de spelbranschen genom att trampa upp nya stigar. Då behöver vi Nintendo.

Till skillnad från Sony och Microsoft tjänar Nintendo massor på varje såld konsol.
(Visited 95 times, 1 visits today)