Det finns filmer som har något tidlöst över sig. De åldras knappt. Det beror på att manuset är så starkt, att skådespelarinsatserna är så klockrena, att fotot är så bra, kort sagt att alla beståndsdelar var och en är så solida att de klarar tidens prövning.

Heat är en sådan film. Michael Manns mästerverk fyllde 25 år i år, men när jag ser om den är det som om vi fortfarande befinner oss på 90-talets mitt.

Det finns gott om utsagor och listor över vad som är så bra med Heat. Som denna, som fångar många små detaljer som påminner om hur genomtänkt allt är ned till minsta detaljnivå. Inget finns där av en slump. Sättet på vilket skådespelarna lyckas förmedla stora känslor med små medel är ett tecken på både bra skådespeleri och utmärkt regi.

Från Val Kilmers problemtyngda karaktär, som kommer undan men ändå förlorar allt, till Diane Venoras bortstötta fru med trasig tonårsdotter – i Heat finns det inga malplacerade karaktärer, inga lösa ändar.

Slutet gör ont i magen, även om det känns förutbestämt i någon mån. Många satt nog där i TV-soffan och hejade på en karaktär som, när man tänker efter, egentligen är en samvetslös vettvilling.

Robert De Niro och Al Pacino har inte gjort något så bra ihop sedan 1995. Det lär aldrig ske igen.

Heat (1995): 5/5

Läs även:
Filmer som håller fortfarande: del 5
Filmer som håller fortfarande: del 4
Filmer som håller fortfarande: del 3
Filmer som håller fortfarande: del 2
Filmer som håller fortfarande: del 1

(Visited 170 times, 1 visits today)