Det råder ingen tvekan om att Sonic Team inspirerades av Super Mario Galaxy när de snickrade ihop Sonic Lost World. Igelkotten har aldrig tidigare sprungit omkring i världar bestående av sfärer och cylindrar. Sämre förebilder kan man onekligen ha. Men fungerar det?
Berättelsen är den vanliga till en början. Sonic och Tails hamnar på Lost Hex, en värld som tagits över av Dr Robotnik som förslavat karaktärer som kallas The Deadly Six för att kontrollera alla robotar. När Sonic ställer till det och lyckas befria dessa filurer ur doktorns grepp tar dessa kontrollen över alla robotar och hela världen. Nu måste alltså gamla fiender samarbeta för att stoppa Deadly Six.
Sonic Lost World ser möjligen ut som ett vanligt Sonic-spel på ytan. Och visst är mycket sig likt. Sonic Team släpper inte det tvådimensionella perspektivet helt och hållet. Precis som i både tidigare och senare spel varieras det här mellan 2, 3 och 2,5 dimensioner. Men det är i 3D som Lost World skapar sin säregna stil. För så här har vi aldrig spelat Sonic förr.
Sonic springer längs cylindrar som är roterbara. I praktiken innebär det att det finns flera vägar framåt beroende på hur du snurrar. I hög hastighet är det en nödvändigt att vara snabb för att exempelvis rotera fram en öppning eller undvika ett fall.
En annan sak som får Lost World att sticka ut är att Sonic inte alls är snabb. Förklaringen ska vara att utvecklarna ville få in fler plattformssegment, men för en plattformare är kontrollen ändå inte tillräckligt responsiv. I stället har Sega gett oss möjligheten att boosta med ZL, vilket jag får göra i princip oavbrutet för att Sonic ska få upp farten mer än en sengångare. Lyckligtvis finns hjälpmedel som boostar Sonic, men som vanligt gäller det att se upp så att inte kotten krockar med taggar eller en fiende.
Detta är ett av få spel som förblivit konsolexklusivt till Wii U (frånsett 3DS-versionen). Någon större nytta av skärmen på Gamepaden har jag emellertid inte. Till skillnad från i exempelvis Rayman Legends och Zombi U utnyttjas skärmen knappt alls utan speglar bara vad som sker på TV:n, vilket är synd. Inte ens när jag på Frozen factory får spela som en snöboll har de gjort något speciellt av det, som att använda Gamepadens gyrofunktion. Det fungerar förstås att spela enbart på Gamepaden för den som vill, men skärmens föga imponerande upplösning försvårar precisionen.
Miljövariationen är god, även om urvalet av banor känns väldigt standard och flera av dem känns som sämre versioner av banor vi sett i tidigare Sonic-äventyr. Här bjuds vi på en tropisk kust, en öken som påminner om Sandopolis Zone, en isvärld som definitivt inte är Ice Cap Zone, en skog, en bana ovan molnen och en lavabana. Lite skoj har Sonic Team haft. När vi kommer vi den tredje zonen på ökenbanan Desert Ruins byter den namn till Dessert Ruins och vi kastas in på en bana full av kakor och bakelser precis som i Sweet Mountain i Sonic Colours.
Sonic Lost World erbjuder en minst sagt blandad påse. Usla bossar blandas med färgglada och bitvis riktigt fina världar, hyggligt tempo och väldigt trallvänlig musik. Variationen i gameplay är det inte eller något större fel på. Precis som i Sonic Colours har vi tillgång till de små gulliga wisps som kan borra sig genom jorden och ta sig fram i vatten (vilket Sonic obegripligt nog inte kan här). Sonic Team blandar ingredienser från en hel del tidigare äventyr vilket gör att Sonic-fans kommer känna igen sig.
Det går relativt snabbt att springa igenom Lost World för den som bara vill köra på. Förutom ett antal fall mot oändligheten på grund av den oprecisa kontrollen var det få om ens några hinder som vållade några problem. För den som vill jaga stjärnor och upptäcka alla alternativa vägar blir det lite mer utmanande.
Jag är förtjust i art designen. Det är klassiskt och det finns en värme i färgsättningen som gör att Lost World känns som en perfekt Wii U-titel. Bandesignen är lite fågel eller fisk, som så ofta de senaste 25 åren. Men jag gillar att den, precis som i de gamla tvådimensionella spelen, erbjuder öppenhet. De cylindriska banorna har ett djup som gör att man ofta kan välja flera vägar och prova sig fram. Som kontrast blir de tvådimensionella sidoscrollande banorna ganska tråkiga, även om jag uppskattar variationen.
För ja, detta är ett varierat Sonic-spel. Varje värld har fyra zoner, och den ena är inte den andra lik. Det bidrar både till variation och viss splittring då det känns som att Sonic Team inte riktigt kunde bestämma sig för vilket spel de ville skapa. Idéer kastas fram men utnyttjas inte alltid till fullo, vilket Sonic Lost World har gemensamt med mer än ett Sonic-spel genom åren.
Upplevelsen dras ned lite grand av smärre kontrollbekymmer, framför allt i sidoscrollande läge där Sonic är lite för långsam och svajig, men det är inget större problem. Därutöver går det inte komma ifrån att upplevelsen som helhet känns lite seg. Till och med kartan på vilken vi väljer bana måste ladda in varje gång.
Så med allt detta sagt: håller Sonic Lost World? Svaret är lite tudelat. Det är ett snyggt och mysigt Sonic-spel som erbjuder något lite annorlunda än det vi är vana vid. Bandesignen är mestadels bra, världarna varierade, soundtracket riktigt fint och inspirationen från Super Mario Galaxy fungerar överraskande bra. Jag hade faktiskt gärna sett att Sonic Team utforskat detta mer i en uppföljare. Nu blev det inte så.
Sonic Lost World vågar pröva nytt men behåller samtidigt de tvådimensionella delarna. Det känns så på vis som ett experiment som inte riktigt vågar löpa linan ut, precis som Sonic Frontiers. Sammantaget är Lost World absolut är värt att kolla in. I synnerhet om du är nyfiken på att testa Sonic ur ett lite annorlunda perspektiv.
Betyg: 6/10