Efter några kvällar med Xbox 360 fick jag ett ryck och plockade fram min gamla Wii U ur samlingen för att spela Sonic Lost World och lite annat.
Det är första gången på sju år som Nintendos fula ankunge får speltid, och det blev en påminnelse om två saker: dels hur udda Wii U var, dels att Switch var ett så naturligt nästa steg efteråt.
Ja, Wii U känns verkligen som en Switch som saknar något. Gamepaden är lite som en Dollarstore-version av Switch, en billig kinesisk kopia. Klumpig, plastig och oattraktiv. Men den fungerar. Fast bara i nära anslutning till konsolen. Det var ju den stora nackdelen med Gamepaden. Du kunde inte ta med den till sovrummet om konsolen stod i vardagsrummet. Roliga bilder på folk som släpade med den på flyget (med konsolen ipluggad) dök upp. Switch är onekligen lite mer portabel.
Nintendo försökte sälja in funktionen med en andra skärm. Asymmetriskt spelande, kallade de det. En såg på TV:n och fick en bild, en annan fick en unik vy på sin Gamepad. Roligt i co-op-spel, var argumentet. Dessutom frigjorde den spelen från TV:n. Vill pappa titta på en fotbollsmatch? Inga problem, fortsätta spela ditt spel på Gamepaden. Smidigt i reklamen, men inget som sågs som så viktigt att det betraktades som ett säljargument av de flesta.
Och så är den udda. Ja, även om du vill spela med en vanlig handkontroll måste Gamepaden vara på. Annars fungerar inte Wii U. Nintendo byggde konsolen runt Gamepaden lite som Microsoft byggde Xbox One runt Kinectkameran. Och den är inte skön att spela med i några längre stunder.
Men. Wii U har en hel drös med bra spel, det kan inte förnekas. Nästan alla har konverterats till Switch och/eller andra konsoler, vilket gör att Wii U knappt har ett enda bra exklusivt spel kvar. Men om man nu redan äger spelen till Wii U och inte har lust att köpa dem en gång till, varför inte plocka fram konsolen för en stund?
