Tidigare Xbox-medarbetaren Laura Fryer är något så ovanligt som en sansad, klok och insatt person som kommenterar TV-spelbranschen utifrån egna erfarenheter och insikter. Hon har mer än en gång gett oss en djupare och bredare syn på Xbox och hur branschen fungerar.
Nu har Fryer kommenterat de kommande nedläggningarna hos Xbox, och än en gång bidrar hon till en mer nyanserad bild. I denna video reder hon ut begreppet ”frihetsfällan”. Tesen är att Xbox har gett de uppköpta utvecklarna alldeles för mycket kreativ frihet. Min tolkning av detta är att Xbox har präglats av ett slags låt gå-ledarskap (vanligtvis ansett som det allra sämsta ledarskapet, värre än det destruktiva ledarskapet).
Resultatet har blivit kreativa projekt som lockat få om ens någon. Stora, utdragna projekt som kostat massor av pengar men gett ytterst lite i retur på investeringen. Det har varit lite ”pappa betalar” över det hela.
I ett klipp i Fryers video hörs Xbox Game Studioschefen Matt Booty säga att han vill göra så små förändringar som möjligt, att studion ska få vara exakt som den är. Den signalen gick onekligen fram. Det senaste från Double Fine var obskyra nischspel som ett vandrande fyrtorn i Keeper och drejarspelet Kiln. Detta är spel som knappt någon har spelat.
Enligt uppgift behövde Keeper sälja i över 600 000 exemplar bara för att dra in själva utvecklingskostnaden. Det sålde i 19 000 ex. Gapet mellan ekonomisk nödvändighet och faktiskt resultat är slående. Nästan chockerande.
Min respekt för dessa studior har minskat betänkligt sedan det blev offentligt i making of-dokumentären att Double Fine pitchar absurda spelidéer till Microsoft. Åter igen: pappa betalar. Inte sällan flyttar utvecklarna efter att de blivit uppköpta in i nya, dyra lokaler. De utökar styrkan och växer således både i storlek och kostnad. Addera till detta ett slappt ledarskap som låter studion puttra på med lite vad de vill i sex, sju år utan krav på leverans och du har en ekonomisk katastrof i vardande.
I princip har Double Fine, i likhet med Ninja Theory och andra, fått en blank check. Men nu är Phil Spencer borta. Asha Sharma har kommit in med ett väldigt tydligt uppdrag och en klar insikt: detta kan inte fortsätta. Nu måste räkningen betalas, och eftersom justeringar inte gjordes tidigare kommer kostnaden bli väldigt kännbar. Folk kommer förlora sina jobb. I drivor.
Detta hade gått att undvika. Det är inget fel i att ha en mindre studio som gör nischade spel för Game Pass-publiken. Men då måste kostnaden vara rimlig. Studior vars spel inte säljer i hundratusentals exemplar hade kunnat slimmas. Då hade de kanske kunnat räddas. Nu kommer de sannolikt försvinna i stället.
Givetvis faller ansvaret för detta först och främst på Xbox svaga ledarskap, inte på studiorna själva. Det är Spencer, Bond och Booty som borde ha styrt upp detta för minst fem år sedan. Studiorna själva har bara agerat inom de ramar de har fått. Om Phil Spencer och Matt Booty kommer in, ler och ger tummen upp varje gång tolkas det givetvis som att allt är bra.
Nu faller det på Sharma att vara bödel. Men detta måste många ha sett komma i flera år. Laura Fryer sammanfattar det bra: uppskjuten smärta är multiplicerad smärta.
