Det verkar dessvärre som att den nya Masters of the Universe-filmen floppade. Den drog in 56 miljoner dollar under premiären och har hittills dragit in 86 miljoner dollar. Mycket mer än så lär det inte bli. För en film som uppges ha kostat mer än 170 miljoner dollar är det förstås inget annat än en flopp.
Det finns ändå lite hopp då det verkar som att MGM och Amazon har planer att ta franchisen vidare. Kanske genom en serie. Så vi ska inte ge upp än.
Med det sagt är det förstås synd att filmen inte nådde en större publik. Endast 11 procent av besökarna var under 18 så det är uppenbart att den främst lockade gamla gubbar som jag som har en emotionell koppling till Masters of the Universe, He-Man, Skeletor och de övriga karaktärerna.
Jag gillade filmen, och det allra roligaste är att den har fått mina barn att bli tokiga i He-Man. Trots att de inte ens sett filmen än. Jag har bara visat dem trailrar och lite klipp från filmen, men det har räckt för att de ska falla pladask. Det är säkert högst tillfälligt, men ändå. Barnen tjatade tills jag plockade fram Grayskull-borgen och actionfigurerna från det tidiga 80-talet.
I väntan på att filmen släpps på Blu-ray (den kommer förstås på Prime Video först så det kanske blir där vi ser den innan jag köper Blu-ray-utgåvan) ser barnen den animerade serien på Netflix. Det är förstås något lite annat, och om du frågar mig är stilen monstruöst ful. Men de gillar det.
För en pappa som växte upp med He-Man, Turtles, Transformers, Sonic och Mario är det förstås barnsligt roligt att se alla dessa varumärken göra comeback när ens egna barn växer upp. Det är ungefär som med kläder eller namn: det gamla kommer åter.
Barnens reaktion är rolig: ”Vilka coola leksaker som fanns när du var liten, pappa!” Ja, de har ju rätt. Vissa saker var faktiskt bättre förr.