Capcom fortsätter att släppa välgjorda och intressanta spel. Pragmata är det senaste tillskottet i studions katalog. Någon fullpoängare är det dock inte.
Det har liknats vid allt från The Last of Us till BioShock Infinite. Dessvärre når inte Pragmata alls upp till dessa två mästerverk, men premissen har vissa ytliga likheter.
Vi spelar som astronauten Hugh som är ensam överlevare efter en jordbävning på en stor månbas. Basens inbyggda AI, IDUS, börjar plötsligt identifiera honom som ett säkerhetshot som måste utplånas. Lyckligtvis är Hugh inte helt allena. Till sin hjälp har han en ”pragmata”, droiden som han väljer att kalla Diana. Hon ser ut som en sjuårig flicka, och det är just relationen mellan dem två som får somliga att dra paralleller till andra spel där en manlig hjälte ska överleva mot alla odds med hjälp av en flicka eller kvinna.
Hugh har tillgång till ett antal uppgraderbara vapen, men dessa hade inte fyllt något syfte utan Dianas hackerkunskaper. Det är just här vi finner det tämligen unika med Pragmata. För att kunna besegra de olika formerna av mördarrobotar som befolkar basen måste man först penetrera deras sköld. Detta görs genom ett enkelt litet minispel som går ut på att knappa sig fram över olika färger fram till målet. Givetvis innan fienden har hunnit nå fram till Hugh.
I början känns det minst sagt avigt. Men lika snabbt som Hugh och Diana bekantar sig med och accepterar varandras sällskap når jag ett flyt, och då blir striderna ganska roliga. Det handlar som så ofta om att hålla sig i rörelse. När Diana hackar är man sårbar för attacker så det gäller att tajma och ta ut rätt fiender först.
Fiendetyperna varierar, och det är tur att denna variation finns. Annars hade Pragmata väldigt snabbt blivit enahanda. Det blir det ändå efter några timmar, och vi ska strax komma in på varför.
Pragmata är linjärt, och mycket går ut på att öppna dörrar och hacka sig vidare. En uppgift tidigt i spelet, att stänga ned ett halvdussin sändare, kan visserligen utföras i olika ordning, men det är likväl ett uppdrag som behöver slutföras för att komma vidare.
Spelets hubb och viloplats är skyddsrummet. Där kan Hugh uppgradera både vapen och utrustning samt Dianas hackerförmåga samt ge presenter han hittat till Diana och spara spelet. Ja, till och med själva skyddsrummet kan uppgraderas. Längs banorna finns genvägar till skyddsrummet att låsa upp. Dessa fungerar då som välkomna fasttravelpunkter.
När jag dör skickas jag tillbaka till denna trygga punkt, får en peppig kommentar av Diana och tvingas spela om den del av uppdraget jag inte hann avsluta. Det är sällan fråga om några längre sträckor, men det känns ändå lite frustrerande att behöva möta samma fiender och ta mig förbi exakt samma plattformar en gång till. Hugh är inte direkt Usain Bolt. Kalla mig bortskämd med modernt gameplay, men jag hade föredragit att kunna spara närhelst jag vill.
Mitt främsta problem med Pragmata är inte att det är dåligt. Det är tvärtom ett väldigt välgjort spel rakt igenom. Här finns få enskilda detaljer att klaga på. Allt från grafiken till striderna och berättelsen är bra och fungerar. Jag saknar däremot nerv. Det blir aldrig särskilt spännande. Slutet är välgjort, men på resan fram dit känns äventyret sällan mer än snäppet över mediokert.
Relationen mellan Hugh och Diana må vara rar, men röstskådespelet lämnar en del övrigt att önska, och som förälder känner jag att Diana spelas av någon som har en uppfattning om ”hur barn är”. Det känns påklistrat och inte äkta.
När ett barn agerar huvudperson i ett spel kommer det med en viss förväntan. Vi har lysande exempel som Ellie i The Last of Us och Clementine i Telltales The Walking Dead. Diana är visserligen inte mänsklig, men hela poängen är väl att vi ska uppfatta henne så. Och det lyfter inte riktigt.
En större miljövariation hade också bidragit till en lite mer engagerande upplevelse. Visst, det är en rymdbas, men inslaget med en 3D-printad variant av jorden utnyttjas inte på ett särskilt spännande sätt. Dessa miljöer blir mest en fondtapet till det övriga rummet, ett rum som alltför ofta är sterilt och tråkigt.
Ett mer välskrivet narrativ och fler händelser som skakar om hade gjort upplevelsen mer minnesvärd. Nu blir alltsammans lite för generiskt och oengagerat för att riktigt gripa tag.
Pragmata visades upp ett halvår innan PlayStation 5 lanserades. Det väckte förhoppningar om ett annorlunda och gripande äventyr. Trots att utvecklingen försenades med flera år känns slutresultatet mer som en polerad AA-upplevelse än det där unika jag hoppades på.
Jag lämnar Pragmata bakom mig med en axelryckning. Det var ganska roligt så länge det varade. Men inga intryck lever kvar när eftertexterna har rullat, och det kan ändå inte ha varit avsikten.