Playground är tillbaka med en av världens bästa och mest framgångsrika racingserier. Är den sjätte delen i Forza Horizon-serien studions magnum opus? Eller har vi sett allt förut?
Efter att ha besökt Australien, det skotska höglandet och Mexiko i de tre senaste spelen tar vi oss denna gång till det efterlängtade öster. Fansen är bönhörda. Äntligen får vi utforska Japan i Forza Horizon.
Denna gång är vi här som turist, inte som en professionell racingstreber. Det sätter en lite mer avslappnad ton till hela evenemanget och innebär också nya spellägen. Men målet är förstås precis som tidigare att vinna och klättra, samla bilar och låsa upp nya utmaningar på kartan.
Först ska sägas att detta egentligen inte är Japan utan snarare ett slags nöjespark som ser ut som Japan. Här presenteras en krympt variant av jättestaden Tokyo med landsbygd och snöiga berg runt om. Allt hopklämt sida vid sida. Ologiskt, förstås, men väldigt vackert och underhållande att utforska. Tokyo har varit skådeplats i många racingspel genom åren, men att utforska den japanska landsbygden är något vi inte får möjlighet att göra så ofta.
När jag svävar fram i maximal hastighet i en knallgul Porsche 911 över de perfekt asfalterade vägarna utanför Tokyo, solen får bilen att skina samtidigt som jag ser bergskedjan vid horisonten är det svårt att inte svepas med i en överväldigande känsla. Det finns helt enkelt något oerhört belönande och tillfredsställande i just de där ögonblicken. De påminner om de där (få) stunderna när man i tonåren skulle på fest, såg sig i spegeln och bara kände sig helt rätt.
Horizon har aldrig handlat enbart om racing. Denna gång finns exempelvis en upptäckardel som heter Discover Japan samt möjligheten att köra som matbud inne i staden. Men när min nya kompis Mei i inledningen vill att jag tar hand om hennes farföräldrars övergivna fastighet och befaller mig att börja med att rensa uppfarten suckar jag lite grand. Det är inte riktigt detta jag spelar racingspel för.
Lyckligtvis man kan välja att spela Forza Horizon 6 lite som man vill. Detta är och förblir styrkan i Playgrounds racinguniversum. Många kommer nog bara röja runt på kartan och ha roligt med det. Kartan är öppen att utforska, men den som vill få ut maximalt av innehållet kommer förstås behöva bocka av även sådant som inte är toppenskoj.
Jag upplever att spelet håller en lite mer i handen än de tidigare delarna i serien. Åtminstone i början. Jag tillfrågas vad jag vill göra och dirigeras dit. Detta är faktiskt inte så dumt eftersom jag upplevt att hela upplägget i Forza Horizon ibland känts så öppet att jag inte riktigt vetat var jag ska börja.
I Mexiko körde jag runt som en galning och mejade ned kaktusar. Här håller jag mig till vägbanan. Det är Japan, trots allt. Men oavsett om jag begränsar mig till de perfekt asfalterade vägarna eller tävlar på grus och lera är fartkänslan precis lika pirrande. Här trampar Playground aldrig snett. De har skapat en formel som inte behöver förändras.
Ett område där Playground däremot har trampat snett är soundtracket. Detta är förstås ett strikt subjektivt ämne, men för mig personligen har musiken gått från att vara på en nivå där jag upptäcker nya artister tack vare spelet (som i Forza Horizon 3) till att välja min egen musik i lurarna när jag spelar (Forza Horizon 5 och 6).
När jag backar tillbaka till min recension av Forza Horizon 5 inser jag att jag var ganska förtjust när jag recenserade det, men också att jag slogs då av hur lite som hade hänt sedan det fjärde spelet. Och i slutändan blev det också det spel i serien jag kom att lägga minst tid på.
Forza Horizon 6 känns fräschare. Mer spännande. Trots den hemtama känslan är det något som känns lite annorlunda denna gång. Kanske beror det på att jag inte spelat Horizon på ganska länge och därför inte känner mig mätt på konceptet. Jag tror framför allt att det beror på Japan. Det går inte att komma ifrån att landet i öster är mycket mer spännande än Mexiko.
Men det är något mer än så. Jag upplever kontrollen som ännu lite tajtare än tidigare, offroadbanorna som roligare och streetracingen som en riktig höjdpunkt, trots att Tokyo oundvikligen känns lite väl öde ibland. Och det ser fantastiskt ut. Jag vågar påstå att detta är det läckraste bilspelet någonsin, och med ganska bred marginal. Allt från vattenpölar och vädereffekter till glänsande skyskrapor och lummig natur är oerhört imponerande att titta på. Men det går inte komma ifrån att det faktiskt ändå är samma spel en gång till. Om än i betydligt mer inspirerande miljöer.
Jag hade definitivt hoppats att Playground skulle söka sig till nya horisonter i den sjätte delen i stället för att upprepa festivaltemat ännu en gång. Just detta är en liten besvikelse. Dialogen är fortfarande lika irriterande käck, karaktärerna försöker vara coola utan att lyckas och den egenskapade föraren beter sig mest som en stel Kinect-avatar. Andra sidan av det myntet är att festivalen trots allt erbjuder ett sammanhang, en inramning, som fortfarande fungerar i det stora hela. Även om den börjar kännas trött.
Forza Horizon 6 är inte här för att chocka eller överraska. Det rör sig på en väldigt upptrampad stig som fans kommer känna att de kan röra sig längs med förbundna ögon. Samtidigt görs helt uppenbart en ansträngning att guida nya spelare in i konceptet.
Jag är kluven när det slutligen ska sättas betyg på Forza Horzion 6. Å ena sidan dras jag hela tiden med känslan av att ha upplevt detta förut. Ibland känns alltsammans som ett japanskt DLC snarare än ett helt nytt spel. Jag önskar så att Playground hade vågat mer.
Å den andra sidan finns det just nu ingen annan studio i världen som kan skapa en så här välgjord, underhållande, polerad och närmast perfekt racingupplevelse. Efter de rungande framgångarna med Forza Horizon 5 fanns det få anledningar att vända upp och ned på alltsammans.
Faktum är att Forza Horizon-serien aldrig har sviktat. Här finns inga bomskott. På så vis är den sjätte delen om inget magnum opus så åtminstone racingmästarnas mest polerade och perfekt trimmade spel hittills. Det kommer ge hundratals timmar av underhållning för den som släpper in det i sitt hjärta.
Forza Horizon 6 säger bara: kom som du är, spela som du vill. Vill du jaga hundradelar i ett streetrace, absolut. Vill du bara köra runt och utforska terrängen, leta gömda bilar eller se vart just den där vägen tar dig? Kör på. Just denna öppenhet, eller ska vi kalla det balans, är i grunden storheten i hela denna racingserie.
När jag sladdar längs leriga offroadbanor och slipar mina kunskaper i att ta de tvära kurvorna perfekt i centrala Tokyo får jag flashbacks från hela mitt racingliv. Allt från Sega Rally till Project Gotham Racing swishar förbi i huvudet. Det är kanske det vackraste sättet jag kan beskriva Forza Horizon 6 på. Spelet är en sorts sammanfattning av varför jag aldrig har slutat att älska racingspel.