Capcoms skräckserie har inte bara överlevt i tre decennier utan faktiskt blomstrat och hela tiden lyckats återuppfinna sig själv. Resident Evil Requiem är ett ypperligt exempel på hur bra det kan bli när ett historiskt arv kryddas med moderna inslag.
1996. Jag minns det kanske inte som i går, men mitt tonårsjags första bekantskap med Resident Evil är ändå något som har etsat sig fast. Trots att jag vare sig då eller senare har haft särskilt mycket till övers för skräck- eller zombiefilmer var det något med Capcoms survival horror-spel som fick mig att falla pladask.
Det är ingen enkel sak att hålla liv i en serie så här länge. Även om Capcom gjort en hel del snedsprång genom åren har de hela tiden hittat tillbaka, lyckas väcka liv i liket och få oss med på tåget igen. Nu är det dags för ett äventyr som tar oss hela vägen tillbaka till staden där allt började. Resident Evil Requiem kan på flera sätt ses som ett kliv tillbaka till rötterna. Men det är mer än så.
Resident Evil har aldrig varit subtilt. Det påminns jag åter om när jag spelar Requiem. Här har vi skurkar som ser ut att lukta värre än en svensexa dagen efter, vrålande tre meter långa monster med tveksam tandhälsa som hämtade från den nordiska mytologin och inte minst zombier med motorsågar. Det är fullt ös medvetslös, och det finns ingen tid för nyanser.
Just detta har alltid gjort Resident Evil så underhållande och publikfriande. Det är oerhört svårt att tycka illa om ett spel som spänner bågen så hårt att den går av och ändå försöker skjuta. Självdistansen finns där hela tiden, likaså blinkningarna till seriens 30-åriga historia.
Vi följer inte bara två karaktärer denna gång utan erbjuds också två perspektiv: Capcom rekommenderar att vi spelar Grace i förstapersonsvy och Leon i klassisk tredjeperson med kameran över axeln. För mig har Resident Evil alltid varit lika med tredjeperson.
Två perspektiv och karaktärer betyder också två olika upplevelser. Det är tvära kast mellan Graces utsatthet och Leons actionfest som lätt skulle kunna skära sig. Även om Leons del bitvis känns komiskt blodig på ett sätt som för tankarna till Dead Rising uppskattar jag båda perspektiven för vad de är. Tonalitet är något svårt, och här balanserar Capcom stundom farligt nära parodins gränsmarker. Men de klarar balansgången med viss darr.
För Grace finns inget komiskt som lättar upp. Jag har sällan spelat ett skräckspel där huvudpersonen är så oerhört rädd utan att bli irriterande. Grace är livrädd från första ögonblicket hon kliver in på det förfallna Wrenwood Hotel. Hon flämtar, hajar till av höga ljud, stammar av rädsla. Det känns genuint, ungefär som vi alla skulle känna i hennes utsatta position, och röstskådespelaren har bekräftat att hon själv stammar när hon blir nervös. Graces resa in i mörkret har bara börjat.
Tematiskt är Requiem en blandning av Resident Evil 4, Resident Evil 2 och, beroende på i vilket perspektiv du spelar Grace, Resident Evil 7: Biohazard. Det är på ytan en vansklig kombination, och att växla mellan utsatthet och actiontungt ultravåld känns inte alltid klockrent. Men det fungerar över förväntan.
Trots den moderna ytan med knivskarp grafik, läckra ljuseffekter, vassa ansiktsanimationer och massor av snygga miljöer som påverkas av zombieslakten, är detta ett klassiskt Resident Evil i ben och ande. Här finns sparrummen med skrivmaskinerna. Här finns det klassiska inventory-systemet och kistan för att lagra sina föremål. Här har vi korridorspringandet, backtrackandet och pusslen som har funnits sedan seriens början. Här finns generatorer som behöver bränsle och elcentraler som saknar säkringar.
Jag förstår att Capcom inkluderar allt detta. Det är trots allt Resident Evil, och det är uppenbart att de ville kliva tillbaka till rötterna efter avstickarna Resident Evil 7 och Village. Jag uppskattar det. Det känns hemma. Men det går samtidigt inte att komma ifrån att vissa av dessa ingredienser känns lite passé. De är där för att de liksom ska vara det. Och det är bra så.
Bäst är Requiem när jag styr Grace. Hon får visserligen snart tillgång till vapen, men här finns ändå en utsatthet som jag aldrig känner som actionhjälten Leon. Om han är Rambo är Grace mer som Claire i Resident Evil 2 när flickan Sherry ser fienden bakom Claires rygg och säger ”You need help…”. Hon är långt ifrån hjälplös men alltid rädd och fylld av obehag. Det bästa tipset är att ta sig fram hukande och undvika konfrontation. Men det är inte alltid möjligt, i synnerhet inte för den som vill länsa alla lådor och kassaskåp efter godsaker.
Blodig och haltande kommer jag till en trappa, fäller två zombier bekvämt med pistolen och tar mig upp för att ta vara på deras blod med vilket jag kan crafta både ammunition och annat smarrigt. Jag hinner inte. Plötsligt dundrar något enormt genom väggen. Det är en groteskt fet och vidrig varelse som för tankarna till Little Nightmares. Självklart börjar den genast jaga mig och medan den skriker att jag inte ska jävlas med den, vilket jag inte har någon som helst avsikt att göra, flyr jag i panik och gömmer mig i en skrubb.
Det är här Requiem är som allra bäst. För även när jag är hopkrupen och gömd och väntar på att fienden ska passera, hör jag den. Vrålande. Bankande. Ljuddesignen i Resident Evil Requiem är fullkomligt strålande, oavsett om du spelar med lurar eller ej. Och Graces stammande rädsla är grädde på moset.
Zombier var skrämmande för 30 år sedan, men med åren har vi vant oss vid dem. Capcom har därför försökt att utveckla det klassiska zombiekonceptet en aning. Nu angriper de med allt från sprutor till machetes, och en sjungande zombie har ett alldeles speciellt vapen att ta till.
De odöda har därtill behållit delar av sin personlighet. Vän av ordning lägger fokus på att släcka lampor. En annan är fullt besjälad av att skura golv. Andra stör sig på minsta ljud. Dessa små detaljer är inte bara lätt humoristiska utan går också att utnyttja till sin fördel för att vända zombierna mot varandra och smyga förbi.
Miljömässigt börjar det riktigt bra. Efter att Grace inlett med darrande steg i det brandskadade hotellet kommer vi till spelets andra område, en vårdklinik som påminner ganska mycket om polisstationen i det andra spelet.
Resten av spelets miljöer lyckas dessvärre inte matcha de inledande timmarna, även om det är roligt att utforska ett öde (nåja) Raccoon City efter att staden utplånades. Första halvan av spelet är fantastisk, men en betydligt mer actionbetonad andra halva förändrar upplevelsen. Vi går från utsatthet till att tjäna poäng på de fiender man dödar som sedan kan bytas in mot vapen och ammunition.
Här känns Requiem faktiskt som två olika spel, och det gör att helhetsintrycket blir lite splittrat. Capcom lyckas ändå få ihop dessa två delar ganska bra genom fin dramaturgi. Men framför allt: det är förbaskat underhållande och välgjort hela vägen. Resident Evil Requiem känns lite som en jubileumsamling av en klassisk spelserie i en fin förpackning.
Capcom tar sin klassiska formel och förfinar den. Inget här känns särskilt nytt, absolut ingenting är revolutionerande. Men det har heller inte varit tanken. Vi serveras i stället en välbekant och vällagad måltid vars smaker känns igen i munnen och ger en behaglig eftersmak. Det är en måltid du mår bra av efteråt och mer än gärna kan tänka dig att konsumera igen. Även om smakerna kanske är lite väl bekanta.