Det har i år gått förbluffande 25 år sedan Sega beslöt att träda tillbaka från konsolmarknaden och enbart fokusera på spel. Ett kvartssekel.
Den 31 mars 2001 var det över. Dreamcast hade misslyckats. Hur mycket vi fans än älskade den konsolen fick den inget internationellt genombrott. PlayStation 2 blev en för tuff motståndare. Sega stängde sin konsolutveckling och bad Sony, Nintendo och Microsoft om utvecklingsverktyg för att börja utveckla spel till PS2, Gamecube och Xbox. Många projekt som varit under utveckling till Dreamcast flyttades över till de nya konsolerna.
Jag växte upp med Segas konsoler. Min bror skaffade av någon outgrundlig anledning Master System i stället för den betydligt populärare NES. Förmodligen inspirerad av en ytlig bekant som var ett Sega-fan. Det ena ledde till det andra, och när han ledsnade på TV-spel fick jag överta hans Mega Drive. Sedan var jag, milt uttryckt, fast. Både som TV-spelsintresserad och Sega-frälst.
Det var en annan tid. Minst sagt. Konsolkriget var på riktigt. Nintendos fans läste Nintendomagasinet. Vi Sega-fans plöjde Sega Force. Det var antingen eller. Visst var det tramsigt – men också väldigt roligt. Och engagerat.
Peter Moore har i efterhand beskrivit att han som Xbox-chef under de glada åren med Xbox 360 öppet promotade konsolkriget. Dels för att det sporrade de egna fansen och skapade engagemang men också för att det därigenom gynnade hela branschen. Bakom kulisserna umgicks ju chefer och företrädare för det blå, röda och gröna laget. Det var bara på scenen de var fiender. På så vis upprätthöll Peter Moore Segas arv som kaxig uppstickare som mer än gärna drev med konkurrensen.
I dag är branschen väldigt förändrad. Spelkonsolen som koncept har visserligen överlevt. Men vi ser också skenande kostnader för spelutveckling, en orolig omvärlds påverkan på konsolpriserna och negativitet och skadeglädje som ersättare för passionen och engagemanget för nya spel som vi såg förr (här välformulerat av den tidigare Xbox-medarbetaren Laura Fryer).
Jag saknar 90-talet ibland, och inte bara av nostalgiska skäl. Dels skedde en sådan enorm utveckling av branschen på ett positivt sett. Varje ny konsolgeneration var ett gigantiskt kliv uppåt. Dels sporrade konkurrensen företagen att hela tiden bli bättre och inte ta någon kund för given.
Min favoritgeneration är dock den sjätte med fyra fantastiska konsoler. En sådan situation får vi aldrig mer uppleva. På denna tid var också speltidningarna levande och många till antalet. Vi hade den stora spelmässan E3 som lockade en hel värld till Los Angeles varje år i juni. Framtiden kändes alltid spännande, allt var möjligt.
Riktigt den känslan får jag inte av spelbranschen i dag. Den är visserligen större än någonsin. Men det finns något strömlinjeformat och lite tråkigare över dagens spelbransch, och det har mycket med de ökande kostnaderna att göra. Färre vågar testa nytt när så mycket pengar står på spel. Alla uppköp och nedläggningar har gjort att färre utgivare har mer makt. Den trenden lär tyvärr fortsätta.
Mycket är förstås bättre i dag. Men när jag plockar fram min gamla Dreamcast slås jag genast av lekfullheten och det närmast oskuldsfulla i hela konceptet. Något har gått förlorat sedan dess.
