Det har blivit dags att ta på sig kycklingdräkten, skrika kuckeliku och jaga kråkor. Billy Hatcher and the Giant Egg är precis så märkligt som det låter. Men är det en eggande upplevelse?
Sonic Team är förstås kända för Sonic i första hand. Men det betyder inte att de inte gjort annat också. Förutom actionspel som Burning Rangers, pusselspelet ChuChu Rocket! och musikspelet Samba de Amigo utvecklade de även ett mindre känt plattformsspel. Billy Hatcher and the Giant Egg släpptes exklusivt till Gamecube och floppade. Förutom gästspel i några av Segas racingtitlar har stackars Billy fallit i glömska. Låt oss undersöka om han förtjänade ett bättre öde.
I Morgonlandet kacklar hönsen runt i godan ro när plötsligt Dark Raven och dennes kråkor kidnappar samhällets äldre och lägger ett mörker över alltsammans. Billy är en helt vanlig kille som får ett ovanligt uppdrag: han ska rädda Morgonlandet från de elaka kråkorna. För detta behöver han förstås en kycklingdräkt.
Dräkten ger Billy särskilda förmågor. Eller, tja, egentligen mest styrkan att rulla ett ägg. Detta är det som får Billy Hatcher and the Giant Egg att sticka ut från mängden av traditionella plattformsspel. Till skillnad från andra plattformshjältar oskadliggör inte Billy sina fiender genom att hoppa på dem.
Genom att rulla ägget över eller in i fienderna får Billy in en träff. Större fiender är tuffare att tas med vilket förutsätter ett större och mer kraftfullt ägg. Ägget växer genom att man matar det med godsaker längs banorna, och när det är tillräckligt stort börjar det blinka och vi vet att det är dags att kläckas med hjälp av ett ”kuckeliku!”. Inuti äggen hittar man allt från samlarobjekt till medhjälpare. Det kan också gå sönder om man är oförsiktig, och då går man miste om innehållet och får raskt leta upp ett annat ägg.
Kontrollen kan ställa till det ibland, men i grunden är det kameran som är huvudproblemet. Eftersom Billy behöver rulla sitt ägg för att kunna avancera framåt och ägget växer när man rullar över något ätbart, är det viktigt att hela tiden har en god översikt. Med ett stort ägg som skymmer sikten framåt behöver jag justera kameran till ett snett ovanifrån-perspektiv ibland. Problemet är att det är lättare sagt än gjort när Billy fått upp farten. Stannar jag för att justera kameran släpper Billy ägget med ett stön och gör sig genast sårbar.
Det går att lära sig hantera detta, men det känns aldrig hundraprocentigt tryggt att hantera Billy och hans ägg. Sättet vi tar oss fram på är ganska varierande. Förutom att springa går det även att rulla fram över skenor och färdas blixtsnabbt genom blå ringar genom att hoppa in i den första av dem. Till mer avlägsna platåer tar sig Billy genom att hoppa in i en kanon och skjuta sig ut. Att sikta rätt är dock inte helt enkelt alla gånger.
Något bör också sägas om fienderna. Här har Sonic Team verkligen inte lagt manken till. De känns mest inkastade som utfyllnad än för att erbjuda en meningsfull utmaning. Designen är dessutom högst tveksam, och vissa av bossarna ser inte kloka ut.
Desto mer nöjd är jag med grafiken. Billy Hatcher and the Giant Egg är ett förvånansvärt snyggt spel så här över två decennier senare. Förmodligen har den ganska simpla art designen hjälpt spelet att åldras med värdighet, men jag noterar att allt från ljus- till vatteneffekter ser anmärkningsvärt bra ut än i dag.
Även miljövariationen är berömvärd. Här finns allt från piratskepp till en snöbana, en lavabana och en cirkus. Bandesignen känns visserligen ganska identisk spelet igenom, men det är ändå uppfriskande att få besöka nya områden mellan varven.
Billy Hatcher and the Giant Egg är ett ganska kort spel. Sju världar uppdelade i ett antal uppdrag per värld är det som erbjuds. Och det räcker väl så. Uppdragsstrukturen är identisk spelet igenom: rädda en äldre, besegra en boss och en del andra mindre göromål däremellan. Det skulle inte riktigt hålla för en längre speltid än så här.
I slutändan kan jag konstatera att det är föga förvånande att detta äventyr inte blev en miljonsäljare, att det aldrig fick en uppföljare och att det inte kvalar in i toppskiktet bland Sonic Teams spel genom åren är heller inget konstigt. Med detta sagt är Billy Hatcher trots allt lite av en positiv överraskning. Här måste vi därför dryfta något om betydelsen av förväntningar. Mina var nämligen ganska lågt ställda, och det påverkar oundvikligen min upplevelse.
Den som förväntar sig en fullpoängare, ett nytt Sonic the Hedgehog, en oslipad diamant eller bortglömd klassiker kommer bli besviken. Detta är inte ett sådant spel. Men om du förväntar dig ett trevligt, lättsmält och lite annorlunda plattformsspel som vågar lämna den upptrampade plattformsstigen emellanåt, har du några ganska underhållande timmar att se fram emot.
Betyget skulle landa på 6/10.