Jag är en lättskrämd jäkel. Jag har aldrig gillat skräckfilmer. Thrillers går an, men ren och skär skräck? Nej. Det är därför förvånande att jag gillar skräckspel. Riktigt mycket, till och med.
Resident Evil är en favoritserie som jag följt sedan det första spelet 1996. Jag har satt full pott på Resident Evil 4 till både Gamecube (2005) och Xbox Series X (2023), och håller Resident Evil 2 oerhört högt. Serien firar 30 år nästa år, och den visar inga tecken på att lägga ned än.
Sedan har vi Silent Hill, en serie jag inte följt alls lika nära. Men Silent Hill 2 är en tidlös klassiker, och gissa om jag var nöjd med remaken. Och så Alan Wake II på det. Och Alone in the Dark (som visserligen är mer mystik än skräck). Skräckgenren lever.
Så trots att jag är lättskrämd har jag alls inget emot klassiker i survival horror-genren, även om det är många jag inte har spelat. För även här finns ju gränser. Zombi U kunde vara galet läskigt emellanåt. Resident Evil 7 gjorde mig vettskrämd, och Amnesia kommer jag aldrig våga spela. Alien Isolation väntar fortfarande på mig i hyllan…