Den 18 november 2012 lanserade Nintendo efterföljaren till den makalöst populära Wii i Nordamerika. Wii U blev deras största fiasko sedan Virtual Boy. Vad hände, egentligen?
Efter Gamecube, som fick stryk av både Xbox och PlayStation 2, var det nu eller aldrig för Nintendo. Företaget hade inte råd med ännu en tredjeplats om det ville förbli relevant. I stället för att välja den säkra vägen satte Nintendo allt på spel när de designade konsolen som de gav arbetsnamnet Revolution.
Konsolen som kom att få namnet Wii tog världen med storm. Alla pratade om den. Plötsligt var det inte töntigt att spela TV-spel, och Nintendo ska ha ett stort tack för att de öppnade upp TV-spelsmarknaden för nya målgrupper.
Att följa upp en succé är aldrig lätt, och med Wii U ville Nintendo ta uppenbara genvägar till vad de antog skulle bli ännu en succé. Det fungerade ju förra gången.
Konsolen hade inte bara en snarlikt namn, den såg nästan identisk ut. Detta gjorde att många först antog att Gamepaden faktiskt var ett tillbehör till Wii. Det var begripligt. Därtill fungerade gamla Wii Remote till Wii U, även om de fanns att köpa till den nya konsolen. Och slutligen var konsolen bakåtkompatibel och hade en medföljande partysamling för att sälja in den nya kontrollen, precis som Wii.
Nintendoland var emellertid aldrig lika omedelbart underhållande som Wii Sports. Med en andra skärm ville Nintendo introducera assymetriskt spelande, men det fungerade sisådär.
Det kanske största problemet med Wii U, förutom det minst sagt skrala stödet från andra utgivare och utvecklare än Nintendo själva, var att den var designad runt Gamepaden. Det gick inte att välja bort denna kolossala kontroll helt och hållet. Skärmkontrollen fyllde aldrig något riktigt syfte annat än som karta och inventarieförteckning. Inte ens Nintendo lyckades använda den till något vettigt i sina spel. Bäst fungerade den extra skärmen i Rayman Legends, som faktiskt var bättre på Wii U än Xbox och PlayStation.
Namnet Wii U orsakade initialt förvirring. Det rörelsekänsliga spelandet var inte så spännande längre. Och Nintendo lyckades aldrig sälja in den extra skärmen. När försäljningen tvärdog våren 2013, ett halvår efter lanseringen, dog också andra utgivares intresse att släppa spel till formatet.
blev även en lanseringstitel till Switch.
Det saknades inte spel till Wii U, men det var primärt barnvänliga spel i ett fåtal kategorier. Särskilt äventyr, plattform. Men det fanns även skräckisar som releasespelet Zombi U och Project Zero: Maiden of Black Water. Ett av världens bästa plattformsspel, Donkey Kong Country: Tropical Freeze, motiverade definitivt köpet. Men det var inte nog för att rädda en konsol som alltför få förstod sig på.
Med allt detta sagt var Wii U en intressant konsol, trots allt. En ful ankunge, absolut, och den ersatte knappast Xbox eller PlayStation utan var snarare ett bra komplement med några fantastiska spel som inte fanns att spela någon annanstans.
Om inget annat hade Wii U de finaste omslagen och limited edition-boxarna. Allt väldigt genomtänkt och snyggt. Perfekta för samlaren! Priserna på vissa spel har redan börjat gå upp.
Tidigare bloggat:
Ett år med Wii U
