För de flesta var Sonic Adventure den första bekantskapen med Dreamcast. Det var Sonics första riktiga 3D-spel, och Sonic Team spände bågen rejält. De ville skapa ett mer storydrivet spel med mer omspelsvärde.

Resultatet blev ett annorlunda Sonic-spel med två hubbvärldar och totalt fem spelbara karaktärer. För första gången blev Sonic i det närmaste en bifigur i sitt eget spel. Den trenden skulle fortsätta.

När jag slår på min Dreamcast och ser den klassiska Sonic Adventure-logotypen fylls jag av vissa nostalgiska känslor. Men så fort spelet rullar kan jag notera att det inte riktigt ser ut som jag minns det. Över 20 år har gått och det som var sprudlande krispigt och vackert 1999 är grynigt och kantigt i dag.

Sonic Adventure är också betydligt spretigare och modigare än jag minns det. Det tänjer gränser, vågar testa nytt och blandar väldigt friskt. Ingen bana är den andra lik. Här finns klassiska sprintbanor men också längre banor där Sonic måste gå balansgång och klättra på stegar.

Det finns två sidor av denna bredd i gameplay. Å ena sidan känns det faktiskt ganska fräscht fortfarande så här många år senare. Jag kan nästan se framför mig hur brainstormingmötena hos Sonic Team blixtrade av idéer. Å andra sidan innebär detta att Sonic Adventure gameplaymässigt är så spretigt att det är svårt att få ihop en helhet. Ett exempel på detta är att Sonic ju inte är ensam. Vid sin sida har han Tails och Knuckles, men också kompisar som Amy, Big och Gamma. Sonic Team hade skapat vackra världar i 3D och ville att spelaren skulle kunna utforska mer av dem och inte bara, som Sonic, springa rakt igenom på någon minut.

Flyg, flyg, flyg!

Banorna är ett kapitel i sig. Ta Ice Cap Zone, som i sin originalform i Sonic 3 är alldeles ljuvligt. Här har Sonic Team förvandlat banan till något slags sprint genom korridorer och utför en backe. Knappt några fiender eller utmaningar står att finna.

Här finner vi också flygsektioner, precis som i Sonic 2. Men de är, i likhet med spelet i övrigt, ganska självspelande och saknar nerv.

Det finns onekligen mycket potential här. Idéerna sprudlar och ingen bana är den andra lik, bossarna relativt fantasifulla likasom sättet som Sonic transporteras på genom banorna. Före millennieskiftet var detta ett oerhört imponerande spel på många sätt. Men utförandet känns ofta ganska hafsigt med kontrollproblem som leder till en orättvis död.

Mitt huvudproblem med Sonic Adventure är inte att det är splittrat utan att det är för självspelande. Det är nästan ovanligt att ha full kontroll över Sonic, betydligt vanligare att bara låta sig svepas med. Eller falla ur bild. Dock ska sägas att detta inte alls är lika illa som Sonic the Hedgehog från 2006 – det är inte ospelbart på något sätt.

Det är svårt att vara rättvis mot ett spel med över 20 år på nacken. Sonic Adventure är ett spel av sin tid på flera sätt, men det är också tydligt att det är härifrån som moderna Sonic-spel hämtat sin inspiration. Gameplay är förvånansvärt intakt. Detta avslöjar hur lite det har hänt med Sonic på två decennier, men man kan också hävda att det visar att Sonic Adventure låg lite före sin tid. På något vis.

Betyget skulle i dag landa på 7/10.

(Visited 158 times, 1 visits today)