Äntligen har jag tagit mig i kragen och fått igång min OSSC, som jag köpte i våras. Efter en mjukvaruuppdatering via en micro-SD och lite inställningspyssel blev den klar att använda.
Det börjar bli trångt i TV-bänken. Där trängs förutom en liten TV-box och en HD DVD-spelare även en PlayStation 5, en Xbox One X och en Xbox 360. Ovanpå bänken står Xbox Series X (jag vägrar ha den liggande), en Switch och en Nvidia Shield. När jag letade ny TV häromåret ville jag helst ha en med fem HDMI-utgångar. Det fanns inte, så det fick bli tre vilket gör det trångt när så många prylar ska dela. Nu har jag alltså även min OSSC inkopplad. Lite kaosartat blir det.
Den första konsol som jag kopplade in var min gamla Dreamcast. Förstås. Jag har så många fina minnen från min gamla favoritkonsol, men det är inte alltid minnena korresponderar med hur man upplever något i dag. Jag började med att koppla in ChuChu Rocket, ett galet underhållande pusselspel som förmodligen hade blivit en världshit om det släppts till en mer populär konsol. Jag inser snart att jag blivit gammal, ty jag har svårt att hänga med!
Samba de Amigo går bättre, även om det är rätt svårt på de högre svårighetsgraderna. Galet roligt är det emellertid fortfarande. Detsamma kan sägas om Virtua Tennis, som fortfarande är väldigt underhållande och välgjort. Vi är inte bortskämda med riktigt bra tennisspel på senare år.
Ett antal spel är dessvärre i praktiken ospelbara. The House of the Dead 2, exempelvis, kräver en pistol och en tjock-TV för att fungera som bäst. Däremot finns det gott om racingspel till Dreamcast som fungerar alldeles utmärkt än i dag.
Det finns tredjepartsspel som fortfarande är riktigt bra. Resident Evil Code: Veronica är en av mina favoriter till Dreamcast så det står definitivt på listan att uppleva igen. Men innan dess tänkte jag ta mig an Alone in the Dark The New Nightmare, som jag aldrig klarade ut för drygt 20 år sedan. Det är förstås inte alls så snyggt som jag minns det, men atmosfären är fortfarande tät.
Visst spelar nostalgi en stor roll för mina varma känslor för Dreamcast. Det finns en hel del skräpspel här. Men det gör det å andra sidan till alla andra konsoler också, och grejen med Dreamcast är att den erbjuder ett antal unika spelupplevelser som inte finns någon annanstans.
I dag, när Xbox och PlayStation känns som ungefär likadana plattformar, blir det ännu tydligare hur pass unik Dreamcast var. Endast Gamecube kommer i närheten av denna känsla av att vara något annorlunda och eget.
Så, tack OSSC för en smidig lösning att uppleva gamla retrospel!
