Netflixfilmen Svart krabba är en svensk postapokalyptisk thriller. Redan där inser vi att den är något ovanligt och speciellt. Den är baserad på Jerker Virdborgs debutroman med samma namn, och jag kan tänka mig att boken måste vara riktigt bra. För filmen håller genomgående hög klass.
Vi kastas bokstavligen rätt in i det. Sverige har drabbats av krig och klimatförändringar, men någon bakgrund till hur det gick till får vi inte. I stället får vi direkt från början följa Caroline Edh (Noomi Rapace), en mamma som kommer ifrån sin dotter i kaoset och får ett väldigt speciellt uppdrag: att föra en topphemlig last rakt över den tunna isen, hundra nautiska mil mitt över fiendeland. På med skridskorna, således.
Det låter måhända slätstruket, men detta är en påkostad produktion som lyser kvalitet. Inte minst genom Jonas Alariks vackra foto. Det är mörkt, kallt och man känner verkligheten utsattheten hos den lilla trupp som är utsänd.
Innehållet är det annars si och så med. Knakande isar är knappast något nytt, även om det blir lite småspännande ibland. Misstänkt illojalitet inom gruppen är inte heller det särskilt unikt.
Svart krabba är bitvis riktigt bra. Snyggt gjort. Trovärdigt, spännande och med utmärkta vintermiljöer.
Mest förförs jag av scenografin och fotot, betydligt mindre av skådespeleriet och handlingen. Första timmen är riktigt bra, sedan faller filmen in i gamla konventioner och blir en tämligen bekväm historia. Lätt osannolik.
Jag tror att denna berättelse kanske hade tjänat på att bli en miniserie i stället. Det hade gett utrymme för att lära känna karaktärerna bättre. Nu blir de mest som tomma skal, även om man förstår deras motivation.
3/5