Välj en sida

Det var evigheter sedan jag såg en svensk film på bio. Faktum är att jag ser väldigt sällan på svensk film över huvud taget. Då är jag ändå uppväxt med klassiker som Jönssonligan, Sällskapsresan, Beck, Wallander och Peter Dalles alla galenskaper.

Mycket bra ha gjorts, men i dag är svensk film verkligen helt ointressant. Den är feg, tillrättalagd och politiskt korrekt. Det finns anledningar till det. Filmen har nämligen under en tid varit offer för samtidens politiska vindar.

Att Svenska filminstitutets byggnad ser ut som en monstruös skapelse från kommunismens glansdagar är talande i sig. Filminstitutets tidigare VD Anna Serner, som lämnade posten i oktober, drev frågor om representation och jämställdhet inom svensk film och ville bland annat öronmärka pengar till kvinnliga filmskapare och införa könsneutrala kategorier på Guldbaggegalan.

Serner var knappast ensam om att vilja driva fram hälften damerna inom filmbranschen. På filmfestivalen i Cannes 2016 presenterade hon tillsammans med dåvarande kulturministern Alice Bah Kuhnke konceptet ”50/50 by 2020” med målet att hälften av filmerna skulle ha en kvinnlig regissör eller manusförfattare år 2020.

Jag vet inte, men jag tror de flesta bara vill se bra film. Vilket kön manusförfattare, regissör och skådespelare har är liksom inte relevant över huvud taget.

Serner var mer intresserad av jämställdhetsfrågor än av att svensk film skulle bli framgångsrik. För det är den inte. Det finns ingen statistik över svensk filmexport, vilket säger något. Vi skryter om det svenska musikundret, det svenska spelundret och för statistik över hur många ton huvudbonader som Sverige exporterar. Inget vet dock hur det går för svensk film. Eller, vi kan ju ana.

Nu gör regeringen en kovändning och stryker kravet på mångfald i nya direktiv till Filminstitutet. Detta är välkommet sedan en rapport från Myndigheten för kulturanalys uppmärksammat att kulturskapare känner sig styrda av politiken, att kulturen förväntas vara något som politiker ska kunna använda som ett instrument för sina egna mål.

Vi får se om detta på sikt innebär att kulturskaparna känner sig friare. Somliga hoppas i alla fall på mindre självcensur. Det gör jag också. Kanske kan svensk film bli något som är värt att betala för igen.

En illustration av hur politiken har påverkat filmen – och gjort den ointressant.
(Visited 268 times, 1 visits today)