Välj en sida

Remedys atmosfäriska episodskräckis släpptes till Xbox 360 våren 2010. Den blev ingen omedelbar hit men fick en växande fanskara med åren. Med Alan Wake Remastered tycks gången äntligen krattad för den där uppföljaren vi aldrig fick.

Alan Wake är en populär författare. Men han plågas av långvarig skrivkramp och frun Alice tycker att de behöver komma bort ett tag. De reser till den lilla hålan Bright Falls, belägen i de tätvuxna nordamerikanska skogarna, för att koppla av. Vistelsen blir allt annat än vilsam. Alice försvinner och Alan hamnar i en veritabel mardröm, skriven av honom själv.

Upplägget bär tydliga spår av både Twin Peaks och flera av Stephen Kings verk, och Remedy hymlar inte med det. Tvärtom skyltar de med sina inspirationskällor, vilket gör att det inte känns billigt.

Remedys plan för Alan Wake var i början att erbjuda en öppen värld. Dagtid skulle spelaren förbereda sig inför nattens strider genom att leta bränsle till generatorer och göra sitt läger redo för att möta mörkrets krafter. Detta hade varit en helt annan spelupplevelse och till strukturen liknat exempelvis Days Gone. Därigenom hade det blivit mer utslätat och inte lika intensivt.

Jag är glad för att Remedy tänkte om. Det vi slutligen fick var något betydligt mer linjärt. De områden som finns att utforska är begränsade, men erbjuder tillräckligt för att hålla intresset uppe för vad som kan lura bakom nästa krök eller dörr. Spelets linjära struktur gör storyn viktigare för upplevelsen, och Remedy har alltid varit historieberättare.

Ett kärt återseende.

Det märks att detta är en remaster och inte en riktig remake. Men det är ändå betydande skillnader mellan Alan Wake på Xbox 360 och Xbox Series X. Den mest iögonfallande skillnaden är ansiktsmodellen för huvudpersonen. Alan ser nu betydligt mer ut som skådespelaren Ilkka Villi. Detta ger något bättre läppsynk men också ett lite vresigare och argare uttryck som passar karaktären väldigt bra. Alan är nämligen på dåligt humör i stort sett hela tiden.

Spelets styrkor då var framför allt atmosfären, och här har Alan Wake inte åldrats ett dugg. Det är svårt att inte bli trollbunden av Remedys version av de nordamerikanska skogsmarkerna. Mörkret, dimman, det flåsande ljudet i skogen och den ständiga jakten på en gnutta ljus är fortfarande engagerande. Karaktärerna, som den fantastiske Barry Wheeler och flera sympatiska ortsbor, gillar jag lika mycket nu som då.

Andra aspekter har åldrats sämre. Striderna var en svaghet redan i originalet, och nu drygt tio år senare blir det än mer uppenbart att de inte riktigt fungerar. Alan har inte det smidigaste av rörelsemönster. Hans enda sätt att avvärja angrepp är att ducka, och det fungerar sisådär i stridens hetta. I synnerhet när han blir attackerad från flera håll samtidigt kan situationen bli rörig och svårhanterlig. Lyckligtvis kan blossen och signalpistolen hjälpa till i dessa lägen.

En annan svaghet är ficklampan, som slukar batterier snabbare än en gammal Game Gear. Att slå hål på fiendernas sköld med ljus har jag inga problem med, en grund i berättelsen är trots allt att bekämpa mörker med ljus. Men det blir ett evigt batterisamlande.

Författarens klena kondis är minst lika retsam nu som då, han orkar inte springa många meter innan han måste stanna och pusta ut. Onekligen en olägenhet när man är jagad av yxmördare i skogen.

Alan Wake såg bra ut på Xbox 360, men har verkligen
fått sig ett ansiktslyft på Xbox Series X/S.

Även om fiendevariationen är obefintlig genom hela äventyret är skuggvarelserna, Taken, roliga genom sina oförutsägbara utrop. Att bli jagad av en man som vrålar ”Omega-3 fatty acids are good for your heart!” eller ”Logging is a hazardous occuption!” är fnissigt kul.

Det som fortfarande griper tag i mig är atmosfären. De mörka skogarna, det sköna soundtracket och det cinematiska upplägget kryddat med en handfull riktigt bra karaktärer håller mig klistrad även när jag svär lite över kontrollen och ficklampan. Jag förstår varför jag blev lite mörkrädd på de sena löprundorna den där våren.

Alan Wake Remastered är helt enkelt samma spel en gång till, med samma styrkor och svagheter som när det först släpptes. Visst kunde man ha önskat sig en ännu bättre uppgradering med HDR och ray-tracing och att Remedy försökt eliminera några av de mest flagranta svagheterna, men vi får i alla fall ett intressant kommentarspår. Som remaster för en billig penning duger detta alldeles utmärkt. I synnerhet som Alan Wake var ett bra Xbox 360-spel till att börja med. Ett bra spel förblir vanligtvis ett bra spel.

Jag kan med lika delar glädje och lättnad konstatera att Alan Wake håller än i dag. Nu borde vägen till den där riktiga uppföljaren åtminstone stå på glänt.

+ En tydlig grafisk uppryckning
+ Tät atmosfär och fantastiska miljöer
+ Skönt karaktärsgalleri
+ Underbart soundtrack


– Klumpig kontroll i stridens hetta
– Klen fiendevariation

SLUTOMDÖME: Alan Wake håller fanan högt ända in i 20-talet.

Betyg: 8/10

Spelat på: Xbox Series X
Övriga format: Xbox One, PS4/PS5,
PC

(Visited 100 times, 1 visits today)