Det låter kanske som en självömkande klyscha, men faktum är att det är sant: vi blir långsammare ju äldre vi blir. Detta blir smärtsamt tydligt när jag spelar gamla 90-talstitlar och dör obarmhärtigt gång på gång.
Jag fick slita för att klara ut en bagatell som Aladdin tidigare i år, och nu när jag spelar den gamla Mega Drive-klassikern Lion King tackar jag min lyckliga stjärna för sparfunktionen. Annars hade det nog aldrig gått vägen.
Visst kan jag med moderna ögon ha ganska många synpunkter på den trial and error-struktur som dessa äldre spel har. De är ofta irriterande oförlåtande och förvarnar inte utan förutsätter att det sitter en pigg tioåring bakom spakarna. En person som reagerar blixtsnabbt.
Det är inte jag. 30 år senare har mina pigga knapptryckare förvandlats till slappa, rynkiga fingrar som skulle behöva en slowmotion-funktion för att hinna med.
Gamla spel är svåra. De är inte alls lika komplicerade som de moderna spel vi är vana vid, men de kräver precision och reaktionssnabbhet på ett helt annat sätt. De är kort sagt en annan sorts spelupplevelse.
Med detta sagt finns det ofta en charm över dessa tvådimensionella pixeläventyr. I hög grad är de emellertid en påminnelse om att spel inte var bättre förr. Tänk dig att betala 500-600 kronor för ett äventyr på två timmar.
Å andra sidan hade jag inte råd med så många spel på den tiden, vilket gjorde att jag nötte de spel jag hade om och om igen. Det kanske finns ett värde i det också.