Välj en sida

Riktigt bra tvådimensionella plattformsspel växer inte på träd. Kan Kaze and the Wild Masks utmana såväl klassiker som Donkey Kong Country som moderna Yooka-Layle and the Impossible Lair eller är det bara en billig kopia?

De tvådimensionella plattformsspelens storhetstid var 80-talet och de första åren av 90-talet. Mario tog klivet in i 3D och fortsatte att vara stor, men vid sidan om Nintendos rörmokare har plattformsspelen hamnat väldigt mycket i skymundan de senaste 20 åren. Det är väldigt länge sedan en konsol marknadsfördes med ett nytt plattformsspel.

Desto roligare då när det landar ett nytt och 90-talsdoftande spel på bordet. Kaze and the Wild Masks är i alla avseenden ett klassiskt plattformslir. Grafiken, kontrollen, bandesignen – allt känns välbekant och nostalgiskt. Det erbjuder ett 30-tal banor uppdelade på fyra världar. Här finns också bonusnivåer och bossfajter, så även om banorna är korta finns det en hel del att göra. Särskilt som spelet uppmanar en att samla allt och uppnå perfektion. Det är svårt att inte ryckas med.

Allt är enkelt till en början och jag börjar tro att jag kommer springa igenom detta på en eftermiddag. Svårighetsgraden stegras emellertid ganska snart och en halvslö småbarnsförälder får skärpa alla sinnen för att hålla sig vid liv. Det känns emellertid aldrig orättvist svårt, och jag vet alltid exakt vilket fel jag gjorde.

Vissa bossfajter är kopior från andra spel.

Det som gör att Kaze and the Wild Masks sticker ut lite är som titeln antyder maskerna. Kaze får nämligen tillgång till ett antal masker som gör att hon förvandlas till allt från fågel till tiger och haj och därigenom kan flyga, klättra och simma. Under de banor där dessa förmågor är tillgängliga följer de med till bonusbanorna, vilket gör att även dessa känns fräscha och ombytliga från bana till bana.

Allt här handlar om tajming och precision. Oavsett om man klättrar, flyger eller simmar lägger Kaze and the Wild Masks allt i spelarens händer. Det gör att den där eftertraktade ”bara en gång till”-känslan infinner sig.

Inspirationen är väldigt tydlig. Mycket är direkt plockat från Donkey Kong Country. Detta gäller allt från rörelsemönster till bossars attacker, som i vissa fall är komiskt identiska. Kaze ska inte bara samla kristaller utan också bokstäver Donkey Kong-style. Tempomässigt känns emellertid Kaze inte sällan som ett klassiskt Sonic-spel, och i sina bästa stunder tangerar detta faktiskt det mästerliga Rayman Legends. Flytet som kan uppstå när man hoppar, dashar och skuttar sig fram över hinder, fiender och vassa föremål är en ren endorfinkick. Att sätta en bana utan att bli träffad är en riktigt skön upplevelse.

Vinterbanor är ett obligatorium.

Den grafiska stilen är en skön homage till 16-bitseran med Mega Drive och SNES i stället för den något mer moderna looken som vi ser i Yooka-Laylee and the Impossible Lair. Båda fungerar utmärkt, även om jag kanske är lite mer förtjust i den sistnämnda känns Kaze retro på ett skönt vis.

Fienderna består av arga grönsaker, vilket förstås ser en smula komiskt ut. Att bli attackerad av en arg morot är ju lite udda. I övrigt är spelet inte lika knasigt och underfundigt som Rayman Legends eller ovannämnda Yooka-Laylee, men det är inget som på något sätt sänker helhetsintrycket eller stör upplevelsen. Det är lika rart och utmanande som ett klassiskt Donkey Kong Country.

Jag har svårt att hitta särskilt mycket att klaga på här. Möjligen skulle det vara det märkliga beslutet att lägga berättelsen bakom de bokstäver (K-A-Z-E) som finns att samla längs banorna. För varje gång du samlar alla fyra på en bana låses en bild ur berättelsen upp. Det betyder att endast den som är duktig samlare kommer få del av hela storyn.

Därutöver kunde jag också ha önskat att Vox Game Studio hade vågat spänna bågen lite och göra något unikt i stället för att lyfta in sådant som vi sett förr. Men det är svårt att klaga på detta när helheten är så utmärkt.

För en plattformsfantast som ständigt går och längtar efter nästa utmaning är Kaze and the Wild Masks en överraskande komplett upplevelse. Det är ett riktigt stabilt, underhållande och utmanande plattformslir som hämtar inspiration från genrens bästa och samtidigt lyckas göra något lite eget av det. Även om det går försiktigt längs en redan väl upptrampad stig är en skogspromenad i en bekant miljö ibland allt man önskar sig.

+ Plattformsperfektion
+ Svängigt soundtrack

+ Utmanande på rätt sätt

– Berättelsen är inte tillgänglig för alla
– Saknar unika inslag

SLUTOMDÖME: Det allra bästa från 90-talet.

Betyg: 8/10

Format: Xbox One/Xbox Series X
Övriga format: PS4/PS5, Switch

(Visited 115 times, 1 visits today)