Välj en sida

Vissa spel flyger helt enkelt under radarn. De släpps, får minimalt med medialt utrymme och glöms bort av de flesta. Terminator: Resistance (2019) var ett sådant spel.

Filmlicensspel har alltid varit skräp. Ända sedan NES dagar på 80-talet har spel med filmtitlar varit närmast en garant för något riktigt ruttet. Home Alone, Jurassic Park, Back to the Future och givetvis det beryktade E.T... Exemplen är många.

Terminator: Resistance hade egentligen allt emot sig. Ett filmlicensspel utvecklat av polska Teyon, som är mest (ö)kända för det usla Rambo: The Video Game. Det kunde väl bara bli dåligt? Nej, faktiskt inte.

För även om det är uppenbart att detta är en relativ lågbudgettitel har Teyon lyckats överraskande bra med små medel. Framför allt med stämningen. Här är musiken en viktig del, och faktum är att polackerna sätter en bullseye redan i spelets huvudmeny. Det kan vara den bästa versionen av filmens ledmotiv jag har hört. En aning överraskande.

Vi kastas in i alltsammans i egenskap av en av få överlevare, jagad av en hel hop med skräckinjagande T-800. Vi guidas av en okänd röst över radion och lyckas rädda livhanken. Sedan börjar äventyret.

Upplägget är lika klassiskt som förutsägbart: vid sidan om huvuduppdraget finns en del valfria små sidouppdrag att utföra. De är varken avancerade eller särskilt inspirerande, men eftersom de ligger i samma område är det svårt att ignorera dem.

Genom skillpoäng går det att uppgradera allt ifrån lockpicks till vapen vid utplacerade arbetsbänkar. Det är ytterst rudimentärt, men fungerar. Snart blir det även möjligt att hacka robotar för att använda mot andra fiender. Det är förstås inget nytt i den här genren det heller, vi såg det exempelvis redan i det första BioShock för snart 15 år sedan, men tillför ändå lite variation i strider som annars blir rätt enahanda.

Grafiskt är detta under medel. Nattetid är det bitvis ganska tjusigt, och jag gillar verkligen hur mördarrobotarna ser ut. Dagtid ser Terminator: Resistance emellertid inte sällan ut som ett genomsnittligt PS3-spel: väldigt grovhugget och med suddiga texturer som ibland laddar in efter några sekunder.

En sak är dock uppenbar: även om Terminator: Resistance inte har en chans mot de snyggaste och mest storslagna FPS:en där ute, har Teyon drivits av en kärlek till filmerna. Spelet är fullt av fina blinkningar till fansen. Detta är helt klart gjort för Terminator-publiken, och i dessa tider när de två första klassiska filmerna har vanärats och spottats på av flera uppföljare är det en smula rörande att se att någon där ute faktiskt bryr sig om originalmaterialet.

Röstskådespelet är bitvis generande dåligt. Men det bidrar till b-filmskänslan.

Något som skaver lite är hur enkla mördarrobotorna är att döda. Vanliga vapen fungerar inte, däremot finns snart tillgång till plasmavapen som får även de största bestarna på fall tämligen enkelt. Dessutom finns det en kniv (!) man kan använda för stealth kills. Det är kul men känns en aning malplacerat här.

Upplägget i Terminator Resistance fungerar absolut. Men det hade blivit ett betydligt mer spännande spel om utvecklarna sneglat på eller kopierat Alien: Isolation rakt av. Det hade varit ett helt annat spel, med färre vapen och mer utsatthet. Men det hade varit intressant att se hur det hade fungerat. Rätt bra, är min gissning.

Det finns nämligen passager här som påminner lite om Alien: Isolation i fråga om utsatthet. Det är paradoxalt nog då, inte när jag får möjlighet att skjuta på allt i min väg, som Terminator: Resistance är som bäst och pulsen som högst.

Terminator: Resistance ska dock bedömas för vad det är, inte för vad det inte är. Då kan jag konstatera att jag har haft överraskande roligt med det. Uppdragen är någorlunda varierande och det finns en skön b-filmskänsla över alltsammans som gör att jag förlåter sådant som inte mäter sig med det bästa i genren. Det är gjort med en liten budget men mycket hjärta, och sådant spelar roll.

Betyget? Vi skulle landa på 6/10, vilket betyder ”väl godkänt”.

Spelat på: Xbox One
Finns även till: PC, PS4

Menymusiken kan vara den bästa versionen av det klassiska ledmotivet någonsin.
Se där, något lite oväntat.

(Visited 98 times, 1 visits today)