Välj en sida

Pandemiåret 2020 bjöd på en rad stora besvikelser. Assassin’s Creed Valhalla visade sig däremot vara ett stort steg framåt för serien.

Jag har aldrig gillat Assassin’s Creed särskilt mycket. Även om jag imponerades av grafiken och miljöerna redan i det första spelet från 2007 fastnade jag aldrig för det och inte för det andra heller. Och även om jag såg styrkorna i såväl Origins som Odyssey orkade jag inte spela igenom något av dem. De var för långa, för utslätade, för gravallvarliga, för repetitiva. Charmen saknades.

Döm därför om min förvåning när jag efter tiotals timmar kan konstatera att jag gillar Assassin’s Creed Valhalla. En hel del, till och med.

***

Det är vikingatid. En kärv period fylld av våld men också handel och upptäckter. Vi börjar i Norge. En dramatisk inledning som faktiskt känns lite i magen sätter tonen för resten av spelet. Detta är inte en tid för förlåtelse och att vända andra kinden till. De asatroende förstår sig över huvud taget inte på sådana kristna tokigheter. I denna värld är allt beroende av äran, och hämnden är alltid ljuv.

Det finns mycket att gilla i Valhalla. Det har nämligen hänt en del sedan Assassin’s Creed Odyssey, i synnerhet i hur man interagerar med världen. Striderna har blivit bättre och mer varierade, det är betydligt roligare att utföra stealth kills igen och sidouppdragen känns inte lika menlösa nu som tidigare.

Den som kan sitt Assassin’s Creed kommer känna igen sig men också märka en del skillnader. Upplägget med skillpoints är snarlikt och Animus finns kvar men fyller en allt mindre funktion.

Öppna världsspel brukar kännas övermäktiga för mig, men även om Valhalla är väldigt stort känns det aldrig oöverstigligt. Ubisoft är duktiga på att peka mig i rätt riktning, även om jag oftast kan välja själv vad jag vill göra och i vilken ordning. I stället för att hetsa mig med att strö fråge- och utropstecken längs kartan får jag diskreta gula prickar för rikedom och vita för mysterier.

För att bygga sitt rike gäller det inte bara att erövra nya landområden utan framför allt att bygga allianser med existerande kungariken. Oftast innebär detta ett deltagande i ett slag eller att hitta en viss utpekad fiende och ta död på personen i fråga (vilket ibland är samma sak).

Uppdragsstrukturen bygger på detta, men när ett uppdrag väl är utfört och en allians formad är det dags att dra vidare till nästa. Den som inte gillar ett visst uppdrag eller en ny karaktär kan således trösta sig med att man oftast inte behöver återse dem igen när uppdraget väl är utfört.

Baksidan med detta upplägg är att berättelsen känns lite som ett lapptäcke av bitar som inte alltid hänger perfekt samman, och de karaktärer man träffar på får inte mycket tid till utveckling. Valhalla innehåller således väldigt många karaktärer som jag hinner glömma under spelets gång.

Vid sidan om att utföra de uppdrag som för berättelsen framåt finns massor av sidospår att ägna tid åt. Här finns mysterier att lösa, hemsökta områden att befria och, förstås, flugsvamp att äta. En personlig favorit av förströelser i denna värld blev snabbt minispelet flyting, ett slags vikingatida form av rapbattle där man utväxlar förolämpningar på rim. Det är överraskande kul och ett skönt avbrott från allt våld.

Norskt norrsken. Man får nästan lust att sjunga ”Seiern är vår”.

Miljöerna är överlag fantastiska, men detta är ingen överraskning. Det är här som Ubisoft briljerar i varje nytt Assassin’s Creed. Bergen, myrarna, vattnet och båtarna, allt är oerhört naturtroget. Vädereffekterna är också smaskens: norrsken, makalösa soluppgångar, dis som ligger tät över sjöarna och isande regn som piskar en i ansiktet. Allt imponerar.

Framför allt Norge är bedårande. Jag ångrar i efterhand att jag skyndade iväg till England, därmed missade jag en hel del av Norge och sådant jag inte riktigt förstod förrän jag kommit in i spelet på riktigt.

Tyvärr bryts illusionen ständigt av buggar, pop-ins, karaktärer och båtar som fastnar och annat. Är man beredd att se mellan fingrarna på sådant, som Assassin’s Creed-spelen lidit av i många år, är detta ett överlag väldigt polerat spel med fantastisk detaljrikedom. Det märks att Ubisoft har tagit inspiration från andra öppna världsspel, inte minst The Witcher III och Red Dead Redemption II, och inget fel i det.

Ubisoft blandar historia med fornnordisk mytologi på ett tilltalande sätt. På ett plan känns Valhalla faktiskt nedtonat för att vara ett vikingaspel, och det uppskattar jag. Det är våldsamt, men inte exploaterande.

Assassin’s Creed Valhalla är långt. För långt. Efter några dussin timmar börjar jag känna en mättnad. Berättelsen är intressant men spretar lite för mycket. Spelet hade tjänat på en tajtare upplevelse och ett kanske 15 timmar kortare huvudäventyr.

Med detta sagt har jag ändå haft roligt hela vägen. Det är barnsligt underhållande att röva, bränna byar och samla råvaror för att bygga min bosättning. Detta även om lägren vi raidar ser ungefär likadana ut på både in- och utsidan och det dröjer kanske 10 timmar innan striderna börjar bli lite mer varierande tack vare att jag byggt upp min karaktär tillräckligt.

När jag slutligen känner mig nöjd har jag plöjt ned fler timmar i Assassin’s Creed Valhalla än i något annat spel på väldigt många år. Att det är det bästa Assassin’s Creed jag spelat kanske inte säger så mycket eftersom jag inte är ett fan av serien. Eller så gör det just det. För om Ubisoft lyckas övertyga mig har de gjort något speciellt.

Detta spel hade kunnat stå på egna fötter i en helt ny serie i stället för att begränsas av det gamla Assassin’s Creed-universumet. Men nu är det som det är, och under dessa förutsättningar tackar jag för en underhållande resa.

Väl kämpat, drengr.

+ En imponerande och levande värld
+ Strider och stealthkills underhåller
+ Bra och engagerande berättelse

– Buggar och pop-ins stör
– Det är dags att släppa Animus

– Alldeles för långt och utdraget

SLUTOMDÖME: Ett genomarbetat och underhållande äventyr som lider av sin längd.

Betyg: 8/10

Format: PC, Xbox One, PS4 (spelat)

(Visited 204 times, 1 visits today)